Dag 9.
Vi rörde oss inte en meter med bilen men orsakade ändå kaos i Bouzy, Champagne, Fr.
Dagen började kring nio-tiosnåret då vi kilade iväg till Tornay Champagnehus för vinprovning som det så fint heter och köpte dagens första sexpack skumpa.
Lastade in i HotRoden och letade upp nästa ställe.
Så här såg hela dagen ut tills vi strax efter lunch upptäckte två saker:
1. Det är tungt jobb att konka champagnelådor
2. Vi är packade.
Bara att dra till Le Coop de France och köpa lunch, givetvis med ett glas skumpa till.
Efter lunchen tänkte vi att det skulle vara på sin plats att kanske gå igenom Amazonen för att se så att allt stod väl till så med Stroblampa, snus, verktyg och Norrlands Guld i hand satte vi igång.
Mitt när vi står i fart med att absolut ljudlöst ställa in tomgången och tändningen på Bouzy, Champagne’s gator glider en medelålders man i sin volvoröda Ferrari 550 förbi och stannar upp trafiken för att spana in det nya vrålåket i byn.
Strax efteråt dyker ett par jänkare upp och lovordar att vi har stake nog att köra bilen från norra Sverige till Champagne för att köpa skumpa – ”You’ve done your homework!” lät betyget när de fick lyssna på B20an mullra på tomgång ur weberförgasaren och se bilder på renoveringen.
Strax därefter stannar trafiken upp på nytt på den enda genomfartsleden i den lilla byn.
Lite småsuddigt ur förmiddagens ofrivilliga champagnefylla tittar vi båda upp från stroblampan och vad ser vi om inte en mörkgrön Volvo Amazon i perfekt skick och en äldre fransman som gapar så att hakan släpar i marken och ögonen står en halvmeter ut ur huvudet.
Förvirrat parkerar han bilen mitt i vägen för folk, stapplar över till vår bil, pekar, gestikulerar och hyperventilerar.
Medan han gör en massa läten på franska avbryter Niklas lugnt honom, pekar på vår HotRod och förklarar ”Not strictly original” med varvräknaren pekandes upp ur instrumentbrädan!
Gubben som förmodligen var i extas vid tillfället skyndar bort till sin bil och gestikulerar åt oss att titta på hans bil när han öppnar bagageluckan och den stora dekalen han visar lyder vackert nog ”Svenska Amazonklubben”.
När han lycklig puttrar därifrån har kön hunnit sträcka sig över resten av byn bort till slutet av vägen.
The Boys are back in Town.
Beatrice då? Jodå, tändningen hade vandrat lite efter ca 300mil och efter lite justeringar både där och på förgasaren startade Bea på ett mikroskopiskt kick som vanligt och spann perfekt.
Kvällen bestod sedan av att monsieur Fredrik och monsieur Niklas ockuperade B&B-köket, lagade egen svensk husmanskost och spelade Nationalteatern.
När du vill vara dig själv för en stund.
Dag 10. Champagne, Snigelätarland – Burkheim, Tyskland. 40mil
Tanka kärran, fyll på olja.
Igen.
Intet ont anades om dagens kommande äventyr vaknade vi i sedvanlig sovmorgonstid och började packa in i Amazonen.
Vi hade både bestämt oss att vi var sjukt less på den franska ”gästvänligheten” och att hela landet har stängt pga. Semester.
Ingenting fungerade i Frankrike den här tiden på året och ingen gick att kommunicera med så vi skulle bege oss tillbaka mot den tyska gränsen.
Sagt och gjort stakade vi ut en väg via allt utom motorvägar och påbörjade vad som till en början var en riktigt mjuk och smidig cruising i landsvägstempo genom den franska landsbygden.
Vi lämnade sakta men säkert det franska låglandet och närmade oss mil för mil det mer kuperade landskapet vid den tyska gränsen.
Åkrar byttes mot tät skog och plattland byttes mot bergslandskap och fortare än vi hinner förstå är vi mitt inne i helvetet.
Från att ha puttrat förnöjsamt i 80knyck på ca 500möh var vi inom ett par kilometer uppe på över 1200möh i en djävulsk stigning på serpentinvägar som fick våra sportiga dubbdäck att få bekänna färg.
Ingen återvändo för oss, det gäller bara att ta sig över bergspasset förbi Munster (passande ortsnamn) och komma till Tyskland!
Väl uppe på toppen ser vi på byns torg vad som får folk att vallfärda hit – motorcykelvägar!
Hundratals MC’s står parkerade i väntan på att de ska köra som bara fan nerför.
Vi fick blunda för det som brukar finnas på andra sidan om en brant stigning – nerförsbacken.
Vi håller oss till tvåan och motorbromsar oss nerför vilket fungerar rätt så bra så länge bilarna framför håller farten.
Mer och mer börjar kamikazepiloter på sporthojar att dyka upp i alldeles för hög fart.
Koncentration.
Min uppgift går från att läsa karta till att spana efter fartdårar, långsamma bilar, hinder och blinda rallysvängar bredvid klippavsatser som leder en km nerför den brantaste skogen jag sett i mitt liv.
Man kraschar inte, man faller om man kör av.
Man dör.
Niklas uppgift går från att köra bil till att hantera en Amazon med slitna originalbussningar, dubbdäck och glapp i styrväxeln som om det vore en Lancia rallybil från GruppB-tiden i de snäva svängarna.
Droppen kommer när vi måste bromsa hårt för en fegande bil i en blind sväng samtidigt som tre ylande sporthojjar bränner förbi och klämmer in sig mellan oss (med dåliga bromsar) och framförvarande bil.
När två hojar hunnit förbi ser jag bredvid oss den tredje komma flygandes med en kille körandes och en tjej med stor ryggsäck på hojen samtidigt som mötande trafik är en hårsmån från att pricka oss alla.
Svetten lackar, solen steker, vårt dricksvatten är slut, kylarvattnet börjar krypa mot 100gr, bilen har börjat blåryka av hög oljetemp och det råder full anarki nerför berget.
Det finns två val om man inte kan stanna – kör in i klippväggen för att få stopp på kärran eller börja falla till botten.
Vi nämner inte ett ord om detta men vi vet båda om det.
Närmare en halvtimmes helvetesfärd senare hinner vi båda uppfatta en stopplats på höger sida strax efter att vi flyger ut ur en kurva, med pulsen på 190 siktar Niklas in sig på rastplatsen och bromsar skiten ur bilen så att vi får stopp på vår framfart i en enda stor NASCAR manöver.
Niklas är inte nöjd.
Jag är inte nöjd.
Bilen är inte nöjd.
Vi sitter på marken genomdrypda av stressframkallad svett och lutar oss i solen mot var sin del av bilplåten och delar det absolut sista som vi har av dricksvatten och väntar på att motortempen ska börja sjunka.
Det blir en lång väntan i den gassande solen.
Trötta på Frankrike, det var vi.
Lika slut som dubbdäcken lyckades vi motorbromsa oss ner genom dalgången och helvetet byttes ut mot storslagna vyer av lummig grönska inramad av djupaste blå färg.
Den sista timmens resa till tyska gränsen var en resa av få ord.
Vi var ganska nollställda och utmattade men utsikten var häftig.
Vi körde till en liten by på den tyska sidan, hittade första bästa hotell, fräschade upp oss och gick till första bästa Gasthaus och frossade på den godaste maten vi ätit på länge.
Vi var ”hemma” i Tyskland.
Landet där folk är jättetrevliga, maten utsökt och där vägskyltarna inte säger ”<-alla riktningar” och ”andra riktningar->”.
Rallyvägen var nog inte den bästa vägen att ta i en 45 år gammal bil men det är det definitivt starkaste minnet jag kommer att ta med mig.
Nästa gång får det bli i en lite mer anpassad bil.
Dag 11: Burkheim – Herbolzheim, 2 mil.
Vi bodde inte överdrivet bra i Burkheim och bestämde oss för att hitta en annan, större by som vi kunde handla lite i.
Kanske slut på kallingar efter rallyvägen över bergspasset?
Vi gled ett stenkast till Herbolzheim där vi kunde handla lite mer kläder, fylla energinivåerna och ladda om tänkte vi.
Strax därefter flyger en sporthoj förbi, sedan en till, och jagandes dessa hojar kommer en mörkblå 60tals Alfa Romeo Giulia smattrandes på högvarv förbi oss och försvinner bakom krönet på en bergsväg ut ur stan.
Här ska vi bo!
Vi passade på att vandra mellan barerna under första kvällen.
Dag 13: Herbolzheim – Baden Baden - Gaggenau, 13 mil.
Inte lönt att tanka än, men lite olja har ju ingen dött av.
Vi hade inte bråttom och tänkte att Baden Baden ska väl vara någon typ av kurort och borde vara ganska sweet att hänga i ett tag.
Det var visserligen lite av en återvändsgränd bland bergen och dryg väg men vi körde dit, märkte att vi var de enda i en bil som inte kostade över en miljon och att vi inte hade ens en liten chans att ha råd med att övernatta här.
En liten bergsväg verkade korsa ett bergspass och leda till en annan by som inte var känd.
Bergspass, bergsväg, känns det igen?
Niklas var ytterst tveksam och det var väl kanske inte så konstigt men bergsvägen var mer underhållande än skräckinjagande om än rätt smal.
Något senare gled vi in i lilla byn Gaggenau och hamnade i en liten oas.
Eftersom floden som delar byn var en badvänlig flod passade jag på att njuta av svalkande vatten i sensommarhettan.
Terapi!
Vi hade det så bra att vi struntade i den utgångna p-tiden och tog det lugnt.
På väg tillbaka till bilen träffade vi på en kvinnlig konstapel och jag la på charmen för att förklara att vi försökte skynda oss tillbaka, ber om ursäkt för p-tiden etc.etc.
Hon bara tittade på oss och förklarade trevligt nog att p-tiden brydde de sig inte om.
På håll såg vi en stor tysk konstapel, han hette Fritz och hade ätit ett par bratwurst för mycket.
Shit!
Tänkte vi.
Säg inte att de upptäckt dubbdäcken och att vi måste sitta och rycka de halva natten?
Eller har de upptäckt strålkastarkepsarna, de är väl kanske inte helt lagliga?
Hoppas de inte börjar kolla upp detaljer för regbeviset säger ju att bilfan är ljusblå!!
Ångesten började krypa närmare men det visade sig att de inte var intresserade av något sådan utan problemet var att en unge hade cyklat rätt in i sidan på bilen och att det hade blivit ett försäkringärende.
Information byttes och båda parter kunde gå vidare men vi var lite molokna för Beas skull.
Dag 15: Gaggenau – Bacharach, 20mil som blev 30mil.
Drygt två veckor av resan hade gått.
Utvilade och nöjda skulle vi påbörja färden mot vitvinsdistriktet i Rhendalen när vi ändå hade vägarna förbi. Denna enkla lilla resa skulle bara ta två timmar och vara ca 20 mil men den franska skyltningen måste ha smittat av sig på tyska sidan och pga. ombyggnationer var våra vägar avstängda.
Vi fick ta en annan väg som ledde till en annan väg och ännu en annan.
Efter ca 10 extra mil började vi närma oss Rhendalen.
Allt var frid och fröjd tills vi kom in i Rhendalen och från ingenstans kom regnet.
Ni vet youtubevideor där korkade jänkare kastar sig på en uppblåsbar pool och allt vatten forsar ut och kaos sprider sig?
Yes, precis så blev vägbanan strax norr om Bingen am Rhein.
Det var det sjukaste skyfall jag har varit med om.
Vindrutetorkarna gjorde ingenting, det var som att köra under vatten.
Vatten läckte in vid vindrutan, vatten rann längs med dörrlisterna, vatten till och med flög in i kupén underifrån.
Sikten var så dålig att vi inte kunde se bilen framför.
Trafiken stannade mitt på vägen för att ingen kom någonstans.
Människor sprang iväg och sökte skydd.
Rullen med hushållspapper gick på högvarv för att vi inte skulle drunkna i bilen.
Kopplingen började att slira av att hela bilen badade i vatten.
Drivlinan vibrerar av misströstan.
När vi efter mycket om och men hittade en rastplats och regnet började avta började vårt jobb med att torka ut bilen.
Misären var ett faktum, det här är ingen jävla semester!
När sikten återkom, solen började krypa fram, den blå himmeln syntes igen och vi kunde se var vi hade parkerat var läget ett annat – Baharach är en medeltida stad uppbyggd som ett gammal fort med slott runt omkring.
Det enda som fattades var vallgravar och riddare.
Helt enastående vyer dessutom och tyskt öl och vin överallt!
Peters liv & leverne,igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar