I Sverige markerar luciadagen tillsammans med advent inledningen på julfirandet.
Den svenska Lucian är en blandning av både förkristna och kristna figurer och denna tradition har spridit sig till andra nordiska länder, och i viss mån också utanför Norden.
Lucia är även ett helgon i romersk-katolska kyrkan med ursprung från Sicilien.
Dagens nordiska luciafirande har dock inte mycket gemensamt med helgonkulten.
Ordet lucia kommer från latinets lux, vilket betyder ljus.
Inledning
Enligt folktron var den 13 december en farlig natt eftersom många övernaturliga makter var i rörelse då.
Man trodde även att djuren kunde tala under lucianatten.
Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och det firade man med att äta och dricka lite extra.
Även husdjuren fick extra foder.
Under 1300-talet, då Europa hade den julianska kalenderräkningen, inföll luciadagen samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet.
Lucia är en av de få högtider i de skandinaviska protestantiska länderna som är namngivet efter ett helgon: Sankta Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa som dog på 300-talet.
Namnet på ljushögtiden är en senare företeelse än själva firandet.
Luciafirande och besläktade traditioner har genomgått en utveckling genom århundradena; omkring sekelskiftet 1900 etablerades en gemensam och allmänt spridd luciatradition i Sverige.
Den moderna svenska luciatraditionen har troligen ett starkare ursprung i Västsverige, i Dalsland, Bohuslän, Västergötland och Värmland.
Därifrån har den spritt sig över hela Sverige.
Under 1900-talet har luciafirandet spritts till andra områden och delar av världen såsom finlandssvenska områden i Finland, delvis i Danmark och Norge.
Under 1920-talet spreds luciafirandet till USA genom svenskamerikanska föreningar, och kompletterades 1939 med luciatävlingar liknande dem i Sverige.
På Sicilien, där helgonet Sankta Lucia föddes, finns en luciatradition där barnen lämnar över mat till helgonet samt till en "flygande åsna" som hjälper Lucia att ge presenter.
Om barnen råkar se henne kommer hon enligt sägnen att kasta aska i deras ögon, så att de blir tillfälligt blinda.
Etymologi
Lucia kommer av latinets lux (i genitiv lucis), som betyder ljus.
På Sicilien är Lucia ett namn som betyder den ljusa.
Lucius är den maskulina varianten av namnet.
Ordstammen för lux och lucis är i sin tur ett urindoeuropeiskt arvord.
Äldre svensk luciatradition
Julfasta och årets längsta natt
Från medeltiden finns uppgifter om firandet av julfastans ingång.
På lucianatten slaktades julgrisen och det festades natten lång.
Under 1300-talet, då den julianska kalendern gällde i Sverige och därmed även i Finland, var lucianatten årets längsta natt.
Då ansåg man att övernaturliga makter var ute och härjade och att det därför var bäst att hålla sig vaken.
Årets längsta natt var detsamma som midvinter och fungerade som motsvarighet till midsommaren.
Vid den mörkaste tiden på året i det förkristna Norden, besvärjades ljusets makter för att få ljuset att återvända.
Det är från dessa föreställningar kopplade till ljus, mörker och årets gång, som den svenska ljushögtiden runt den 13 december ursprungligen härstammar.
Traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna.
Luciahögtiden kan därför sägas vara ett exempel på både synkretism och kristianisering.
Vintersolståndet var länge i folktron en farlig natt, då gårdsfolket gjorde bäst i att hålla sig inomhus, och helst inte gå och lägga sig (lussevaka).
Vintersolståndet var alltså mörkrets natt, men också inledningen på julen: Grisen skulle vara slaktad den 13 december, och inte allt för mycket arbete skulle återstå innan jul.
Under 1500- och 1600-talen inträffade vintersolståndet/midvinter den 11 december.
Genom förskjutningen vid införandet av den gregorianska kalendern blev lucianatten inte längre årets längsta natt utan vintersolståndet/midvinter inträffar nu i stället 21 eller 22 december.
Men i folktron levde 13 december kvar som årets längsta natt, då man skulle hålla sig inomhus, stanna uppe och vaka, kanske (om man var ung) gå sång- och tiggarrundor i de kringliggande gårdarna, och då ljus och mörker hade en särskild betydelse.
Traditionen att fira ljus och mörker vid midvintertid levde alltså vidare in i 1600- och 1700-talets bondesamhälle.
Luciadagen kallades på sina håll lillejul, och ansågs också vara den dag då bak, trösk, och brygd skulle vara avslutade för året.
Firandet var vanligast runt Vänern i sydvästra Sverige, det vill säga i Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Exakt varför den geografiska fördelningen såg ut så vet man inte, och mer forskning på området behövs.
Dock är det klart att liknande traditioner förekommit i östra Norge, där lucia/midvinter i folktron gått under beteckningen lussinatt, med en mängd föreställningar om övernaturliga krafter kopplade till midvinternatten.
Lussi
Lussinatta inträffade den 13 december och det var då som Lussi, eller Lussekäringen, en kvinnovarelse med onda egenskaper likt en kvinnlig demon eller häxa, kom ridande genom luften med sina följeslagare som kallades för lussiferda.
I vissa trakter, särskilt i Västergötland, handlade i stället om en man, Lussegubben.
Lucialegenden var känd i Norden först på 1200-talet, och först på 1300-talet var namnet allmänt känt som namn på dagen.
Lussi är med all sannolikhet en personifikation av dagen, utan koppling till helgonet.
Under tiden mellan lussinatta och julen trodde man att troll och onda andar var särskilt aktiva utomhus.
Det var synnerligen farligt att vara ute under själva lussinatta.
Barn som hade begått illdåd behövde akta sig extra noga, då Lussi kunde komma ner för skorstenen och röva bort dem.
Och om vissa av julens förberedelser inte blev klara, kunde Lussi straffa gården i fråga.
Olof Rudbeck d.ä. gjorde i sin Atlantica ett försök att koppla föreställningen mellan en Lussi och den grekiska mytologins Demeter.
Denna identifikation upprepades senare av Erland Hofsten i början av 1700-talet, men anses idag som ett utslag av Göticism.
Tyvärr ger Rudbeck inte någon beskrivning av Lussitraditionen såsom den såg ut i slutet av 1600-talet.
Liknande traditioner har funnits även i andra länder, bland annat Böhmen.
I Värmland uppstod en något annan tradition.
Erland Hofsten berättade i sin otryckta Beskrifning öfwer Wermeland i början av 1700-talet om vad han uppfattade som ett Warimanniens ålder til upbruk och beboande, i dy thet kan gifwa wid handen thenna fäst här hafwa satt sig förrän någon annan ort av Swea och Giöta, emädan the ther om eij enss hört, men the emot then sedan af hedenhöös här warit brukat.
Tyvärr ges ingen utförligare beskrivning av vad festen gick ut på.
Hofstens teorier om festens hedniska ursprung är dock med all förmodan överdriven.
I den första tryckta Värmlandsbeskrivningen, Erik Fernows Beskrifning öfwer Wärmeland 1773, ges dock en fylligare beskrivning av Lussetraditionen i Värmland: Man skall den dagen wara uppe at äta bittida om ottan, hos somlige tör ock et litet rus slinka med på köpet.
Sedan lägger man sig at sofwa, och därpå ätes ny frukost.
Hos Bönderne kallas detta 'äta Lussebete', men hos de förnämare 'fira Luciäottan'.
Medan Hofsten beskrev seden som endast förekommande hos allmogen, säger Fernow att den förekom även på herrgårdarna.
Den verkar även ha spridit sig utanför Värmland.
1791 firades Lucia vid den Värmländska nationen i Lund. Prosten C. Fr. Nyman berättare i den otryckta Märkvärdigheter uti Ingelstads härad från en resa i Västergötland 1764, hur han då stötte på den för honom helt okända luciatraditionen: Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmusique utan för min dörr, hvaraf jag väcktes.
Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna... det är Lussebete.
Det är första kända dokumentationen av något som kan liknas vid en Lucia.
1791 firades Luciadagen på Åkerö slott enligt hävdvunnen sed.
Ebba Sparre har beskrivit i ett brev till sin syster hur hon väcktes av fiolspel, och då hon öppnade ögonen fick se två av tjänsteflickorna med förvaltarens dotter och en hushållerska komma in i kammaren, helt vitklädda med blomstergirlanger på huvudena och bärande mellan sig ett slags altare, med en korg i guldpapper och med 16 brinnande ljus.
Den första gången en lucia med ljus på huvudet finns dokumentariskt belagd är från 1820, och det handlade då om en manlig lucia.
En bruksinspektor i Skinnskatteberg berättar: ... då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn.
Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus.
Egentligen borde det varit en tjenstflicka, ty han skulle föreställa Sancta Lucia, men, förmodligen för bördans skull, hade därtill i senare tider tagits en karl.
En manlig Lucia verkar dock inte ha varit helt unik.
Otto U. Marin beskriver 1837 lussefirandet hos ett herrskap S., som hade för sed att fira denna morgonstund i likhet med hvad öfligt är uti en del provinser.
Vid mitten av 1800-talet börjar Luciatraditionen att sprida sig allt mer, då främst i de västsvenska landskapen, inklusive Göteborg och västra Bergslagen.
Möjligen har Lucia som en flicka med ljus i håret influerats av den tyska traditionen med Christkindlein eller Kinken Jes.
Seden har bland annat förekommit hos estlandssvenskar och Sophie von Knorring har i sina memoarer berättat att man i hennes mormors hem tidigare hade en Kinkengessom överlämnade julklapparna, för att 1807 ersättas av Julbocken.
På ett tyskt kopparstick från 1700-talet visas en "Das Christibescherens oder der fröhliche Morgen" med en figur med ljusstålande krona på huvudet och ett ljus i vardera handen som liknar vår Lucia.
I Stjärngossespelen i västra Närke beskrivs 1884 en "ljusskottbärare" som uppträdde i en rund mössa av rödt och hvitt papper med kulle; uti densamma sitta fyra ljusstakar med ljus uti.
Han var även vitklädd med ett rött band om livet.
Nils Keyland har beskrivit ett värmländskt stjärngossespel där stjärnbäraren bar "ljus på huvudet, fästade på någon slags krus av halm". Ljusskottbäraren har dock inte identifierats med jesusbarnet, utan snarare med den "sångängel" som förekommer i Staffansspelen.
Lekbrudar
Ett annat ursprung för Luciatraditionen är troligen även de lekbrudar som förekommit i flera landskap.
Det vanligaste är att de förekommer under vårtiden som pingstbrud, majbrud, midsommarbrud eller blomsterbrud.
I Västergötland har pingstbrudar varit vanligast.
Liknande har dock förekommit även under vitertid.
Louise Hagberg har dokumenterat en uppteckning som trettondagsbrudar i Virserums socken i Småland, och i Österbottens svenskbygder har tjugondagsbrudar förekommit.
En liknande tradition har spårats i Tvärreds socken i Västergötand där man på Knutdagen klädde en pojke till brudgum och en flicka till brud.
I Kville i norra Bohuslän har samma sed spårats till tjugondagen och till Felixdagen (14 januari).
Johan Glans,Lucia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar