No1 historier

(Hittade några legendariska historier (3st) från en som kallas No1,som fanns förr på Zatzy forumet..enjoy ) )


Sitter i lägenheten på söder tillsammans med min vän Kent och tycker att allt mer eller mindre är pest och pina, vi spånar om vad vi ska hitta på för att få dagen att gå, livet att bli mera innehålls rikt, och dialogen som vi för innehåller ett IQ stort som ett evakuerat getingbo...

Till slut får vi den genomtänkta iden att åka till interrent biluthyrning (till det kontoret där vi alltid hyrde våra bilar) och hyra en bil som vi gjort tidigare, vilken som helst, bara för att göra staden Stockholm uppmärksam på att vi faktiskt finns samt se om vi än en gång skulle kunna bräcka våra tidigare rekord i dumhet och därigenom öka våran puls till max, och då menar jag verkligen max, men som vanligt skulle det visa sig att vi, förlåt, jag, No1 skulle ta mig vatten över huvudet...

Kommer ner till disken hos interrent biluthyrning, plingar käckt på klockan och ut kommer en tjej som formligen tappar hakan i golvet och stammande säger något i stil med, du, igen!? Svarar glatt att jag hade lite tråkigt och tänkte hyra en kärra för att spinna runt lite i staden...

Tjejen verkade inte ett dugg imponerad utan försvinner in i genom en dörr och kommer snabbt tillbaka med ett välkänt ansikte som utbrister i ett för mig icke normalt ansikts uttryck, han säger suckandes att jag hade lovat att inte komma tillbaka, att jag inte skulle låna några bilar hos dom så länge som han, min store brors bästa vän, jobbade kvar...

Men kom igen nu, någon gammal häck har du väl som jag kan få hyra ett par dagar, du vet, ska bara.....hinner inte säga något mer förrän han avbryter mig och säger något i stil med att det har du sagt dom senaste ex antal gångerna som du lånat bilar av oss och av någon anledning så återkommer dom aldrig tillbaka i samma skick som du lånade dem...

Jo nu var du orättvis, kommer du inte i håg sist, det var ju inte mitt fel att han inte såg mig, och du vet skadorna på den bilen var ju inte så stora......äääh, lägg av, du ska få en sista chans, men kom ihåg att jag menar det, en sista chans- JAG LOVAR...

Tjejen bakom disken tittar på brorsans kompis och muttrar något i stil med att hon var beredd att sätta sin lön på att bilen som jag skulle få låna INTE skulle komma tillbaka oskadad....och snabb som man var så sa jag självklart att sätt i mot, du vinner enkelt...

Får nycklarna till en gammal golf varvid vi går ner i garaget för att hämta den och finner snabbt att tjejen gett oss nycklarna till en golf som gått hela 42 mil, he, heee.....snacka om misstag!!!

För att göra storyn lite kortare (jippieee) så for vi runt stan och varenda rondell, refug ryckandes i handbromsen som en värsta Stig Blomqvist, vi besökte även våran favorit slinga, älta grusväg som är så underbar, kan vartenda gruskorn, kurva men som trotts detta skördat så många hyrbilar, Ooops...

Jag och Kent stog i början av älta grusväg med pulsen sakta men säkert ökandes, ur en väska som vi hade i bak sätet plockade vi fram våra hjälmar, vi spände även åt säkerhets bälltena så hårt det bara gick samt plockade fram det viktigaste av allt- tidtagaruret...

Varvade upp motorn till max för att sedan släppa upp kopplingen så brutalt som en 18 åring bara kan, on off, hjulen sprutade grus åt alla håll, och vi körde sträckan fortare än vi någonsin gjort förut även om bilens front då och då tycktes att peka mer in mot skogen än åt den riktning som vi skulle- vi var KUNGAR...

Efter några tiotal repor så var vi faktiskt förvånade att bilen fortfarande var i ett så gott skick, inga avåkningar, inga trasiga fälgar- vi var KUNGAR -men en sak retade mig enormt och det var Kent, hur i h-vete kunde han sitta bredvid mig, gång på gång då vi trotts allt hade skrotat fler bilar tillsammans än vi kunde räkna på våra fingrar, killen måste vara hjärn död eller ha nerver av stål men vänta bara Kent tänkte jag för mig själv, du ska nog få...

När vi åkte mot söder så fick jag en "smart" ide, jag kom på hur jag skulle skrämma Kent en gång för alla-
högdalstoppen, den berömda sophögen skulle vara den perfekta platsen varvid jag lyckades övertala Kent om att jag hade något ärende dit, det skulle bara ta några extra minuter, ingen fara, eller hur Kent...

När vi väl stod utanför sopstationen i högdalens industriområde så fanns där en väg som kunde ta till toppen på antingen skidbacken eller till toppen av sopberget, Kent frågade vart jag skulle? och jag svarade iskallt att VI skulle upp där, till toppen av sopberget så spänn fast dig för nu ska det gå undan......Kent tittar på mig och säger i sedvanlig stil- Ok! Tittar snabbt på honom och tänker- gravt hjärnskadad...

Samma procedur som vanligt, fullt motorvarv, on off koppling och bilen bar i väg uppför dom smala slinger vägarna som leder upp till toppen i en fart som i alla fall fått mig att kliva ur bilen utan att blinka då det stupar rakt ner om man kör av, men Kent bara sitter där och ler- DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ din djävul...

Väl uppe på toppen (betänk att det regnar) så sitter Kent med den allvarliga hjärn skadan och frågar MIG om det var allt?? Får ett totalt frisläpp inombords men visar inget för Kent utan ber honom lugnt att ta på sig hjälmen igen, och för första gången någonsin börjar Kent att fundera på vad jag håller på med, men som vanligt säger han ingenting, vilket retar mig än i dag, det enda han gör är att spänna åt säkerhets bälltet lite hårdare...

Sakta kör jag fram till kanten där det inte finns någon direkt nerfart (dom enda fordonen som brukar ta sig upp och ner där är rena motocrossar och då ska ni veta att det är svårt även för dem) det stupar nästan rakt ner, jag min IDIOT låter fram hjulen sakta åka över kanten, säger till Kent att nu ska han minsann få en åktur, håll i dig för nu kommer det att gå utav bara h-vete...

Kent skriker för första gången rakt ut, i absolut full panik skriker han att han vill ut ur bilen, han försöker koppla loss bälltet vilket han inte klarade utav då han inte var vid sina sinnes fulla bruk (som om man själv va det!!??), han till och med använder tänderna som hjälpmedel men icke sa nicke...

Vad han inte sett undertiden var att "smarta jag" flyttat växelspaken i från 1an till backen, jag varvar upp motorn till bristnings gränsen, säger till Kent som skriker rakt ut att be en bön för nu åker vi (bakåt), kopplingen on off, jiiipiieee!! Nääää, fan h-vetes skit vi glider ju framåt i stället för bakåt......glömde en viktig detalj- regn + lera/jord, halt, förbenat halt!!!!

Jag stampar nästan bromspedalen i genom golvet, skriker minst lika högt som Kent att vi måste ur bilen innan vi far över kanten......Kent tittar på mig utan att kunna röra sig en millimeter, tårarna har börjat rinna nedför hans kinder och antagligen så väntade han liksom jag bara på att våran skapare skulle komma och rädda eller hämta oss för i nästa sekund var det försent, bilen började att glida framåt...

Det kändes som om allt gick i ultrarapid, allt kändes så overkligt, minns inte själv om vi skrek eller om vi bara satt tysta, minns inte om vi tog ett enda andetag under resans gång, det enda jag minns var att jag försökte hålla bilen i en rak riktning så att vi inte startade att volta, jag minns även hur hård marken som vi snart skulle träffa såg ut...

Paaaaaang!!! skrap, studs, smärta i ryggslutet samt höft för att sedan övergå i en TOTAL tystnad, vågade inte öppna ögonen.....tittade så sakta upp för att se hur Kent och bilen klarat sig, och såg att Kent bara satt där, inte ett ljud i från honom, såg även att vinrutan var krossad men såg inte marken utanför då motorhuven verkade stå rakt upp...

Helt plöttsligt, utan förvarning, vilket skrämde skiten ur mig, så skriker Kent rakt ut- JAG LEVER!!!! för att sedan hoppa ur bilen som en skållad råtta och bara stå och begrunda vad som var kvar av bilen.

Han säger med ett stelt ansiktsuttryck att dom blir nog inte så glada på interrent nu- e han skadad på riktigt,
interrent tänker jag, det är väl det minsta problemet, eller?? samtidigt som en polis bil med tjutande däck svänger in på den plats som befinner oss på, hoppar ur sitt fordon och frågar vad som hänt, är ni OK??

Vad svarar man på frågan om vad som hänt när bilen som vi använt inte kunde ha alla hjulen i samtidigt (vilket i sin tur förklarade varför man inte kunde se ut igenom vindrutan, chassit såg ut som ett V) samt att det var ett ordentligt spår ner för sidan av sopberget om man inte hette Kent- vi missade nerfarten bara...

Kanske hade det gått hem om det inte vore för en viktig detalj vilket ena polismannen så fint påpekade- Va fan har ni hjälmar på er för, förklara det för oss så är ni snälla......tyst som i graven, även Kent hade tappat talförmågan vilket aldrig hänt förut...

Denna händelse ledde till att vi fick den äran att bli en tidnings rubrik vilket vi gärna hade sluppit, det ledde även till ett par besök hos farbror blå för att försöka prata på dem en story som kunde vara trovärdig (gick inte så bra), samt att jag pga denna smärre ombygnad av interrents golf som vid sin död endast gått 77 mil blev totalt förbjuden att hyra några fordon i från dem, bilden på golfen efter "olyckan" samt mitt namn fanns nog på vart enda interrent kontor i Sverige...

Där har ni anledningen till att man idag är den man är, en lugn och tänkande förare av motordrivna fordon...

Hoppas att ni haft det kul att läsa om världens största flopp, god natt, och sov gott...

No1.

PS! Kent och jag lever i dag ett normalt liv med familj, hundar mm, men i olika delar av detta land, på säkert avstånd i från varandra, men om du läser detta Kent så luta dig tillbaka i soffan och tänk va kul vi hade på den goda tiden!Ha, Muuhaaaaahaaaaaaaaaaaaa...............DS!