Den egna favoritmusiken i en mp3-spelare har blivit ett livsmönster.
Men bärbar musik har inte alltid varit en privatsak.
Den första bärbara musikspelaren var gjord för sällskapslivet.
Resegrammofonen kunde avlyssnas av många – det var till och med omöjligt att använda den utan att andra hörde vad man lyssnade på.
Långt senare kom Walkman, den personliga musikmaskinen med hörlurar.
Lyssnandet blev privat, men snart utvecklades de bärbara bandspelarna också till allt ljudstarkare bergsprängare.
Ljudet blev åter kollektivt, ofrivilligt och störande enligt många.
Nu är hörlurarna tillbaka.
I lördags publicerade Dagens Nyheter en artikel av den kände bloggaren Andrew Sullivan.
Han beskriver ett tyst New York, där Ipodfolket vandrar runt inneslutna i sina egna mp3-kokonger, med tomma blickar och döva för sociala signaler.
Alla i sina egna musikvärldar, promenerande till sina egna soundtracks of their lives.
Men låt oss se hur det började. Det började med det inspelade ljudet i slutet av 1800-talet.
Skivbrusets uppfinnare
Thomas Alva Edison byggde en manick som rispade ett ljudspår på en roterande cylinder.
Han vevade runt den och sjöng "Mary had a little lamb" i en konisk tratt.
Sedan satte han nålen i spårets början och vevade igen.
Ut ur tratten kom en mycket raspig återgivning av barnvisan.
Ljudinspelningen var uppfunnen och med den det knaster som vi fick leva med i 100 år tills den digitala kompaktskivan lanserades.
Den stora tratten var den mest framträdande delen på de första ljudmaskinerna, både på Edisons vaxrullespelare och Berliners skivspelare.
Ja, man använde tratten både för inspelning av avspelning.
Ljudet som tratten fångade upp påverkade ett membran i pipens mynning.
Dess vibrationer överfördes av en vass nål till ett spår som löpte som en spiral runt Edisons papprullar – först klädda med metallfolie, sedan med vax – och över Berliners skivor.
Tratten blev en symbol
I princip kunde man sedan köra processen baklänges: Nålen följde spårets ojämnheter och satte membranet i vibration och ljudet återgavs!
Givetvis segrade Berliners format; skivorna var mycket enklare att massframställa.
Med tiden gjordes de med musik på bägge sidor, med en standardiserad diameter på 10 tum och med en någorlunda enhetlig rotationshastighet runt 78 varv i minuten.
Från slutet av 1800-talet fram till första världskriget ungefär var tratten själva symbolen för grammofonen, även om det fanns en uppsjö av eleganta musikmöbler där ljudet leddes genom inbyggda kanaler.
Att spela grammofonskivor hörde till sällskapslivet, grammofonen eller musikmöbeln både hördes och syntes i salongen.
Visst kunde man lyssna på skivor ensam också, men knappast utan att det hördes till angränsande rum – eller hos grannarna.
En handduk i tratten och "nattstift" av kaktusnålar var enda sättet att vrida ner volymen.
Och det hör till saken att ljudvolymen på skivorna ökade, tack vare förbättrad graverteknik, ända fram till 1950-talet.
Ljudet blir bärbart
Under mellankrigstiden börjar grammofonen tillverkas i en ny form, som resegrammofon.
Ljudet blir mobilt för första gången.
Mobilt och fortfarande socialt, kollektivt.
Resegrammofonen blir en självklar följeslagare på picknick, gökottor och enklare logdanser.
Med en konstruktion lånad från musikmöblerna leddes ljudet ut genom en tratt som gjorde en u-sväng under skivtallriken och mynnade i ett ljudhål därbredvid.
I Europa dominerade två tillverkare.
Vanligast var ett grammofonverk från brittiska His Masters Voice, HMV, men schweiziska Thorens hade nästan lika stor marknadsandel med sitt fjäderverk.
Resegrammofonerna köptes färdigbyggda eller som halvfabrikat av hundratals lokala tillverkare, skivbolag, radiohandlare och postorderfirmor som satte sina egna namn på lådan.
Långsammare och långsammare
I USA dominerades marknaden av de tre stora Victor, Columbia och Edison.
Deras "motorer" hade ofta tre fjädrar, vilket gjorde att man kunde spela åtminstone tre skivsidor på en uppdragning.
Den blå Sonoragrammofonen (Kvalitetsgrammofon, svensk tillverkning) har det typiska Thorensverket med en enda fjäder, vilket betyder att man får veva 30-40 varv med veven efter varje spelad skiva.
Dock är den fortfarande i så gott skick att man slipper höra musiken gå allt låååååångsammare mot slutet av skivan!
Verket kommer från Thorens, liksom tonarmen och den finurliga gaffeln som man petar till med tonarmen.
Den lossar bromsen så att skivan börjar snurra när man sänker ner nålen och den stoppar skivtallriken när nålen nått slutspåret.
Tonarmarna fanns i olika konstruktioner, som med undantag för Victors helt raka tonarm bestod av flera rörböjar som kunde vridas på ett finurligt sätt så att armen kunde förvaras nedvikt i ljudhålet under transport.
Låda för reservnålar
Sonoran är en av de modeller som byggdes in i en liten resväska.
Vanligast var en mer kantig låda, klädd med väv eller läder-imitation och med gångjärnet i lockets gavel.
Många HMV-baserade resegrammofoner hade i ena hörnet en liten utvridbar förvaringslåda för reservnålar.
Andra typer hade olika slags skålar bredvid skivtallriken.
Nästan alla hade plats i locket för ett tiotal skivor.
Man bar med sig sin favoritmusik och kunde variera repetoaren efter tillfället: Jularbo till bryggdansen, Glenn Miller till en svängom hemma på lördagskvällen, Fridolf Rhudin-monologer till kaffet i syrénbersån.
Den bärbara musikmaskinen blev storsäljare på 1930-talet och hade sin storhetstid under 1940-talet.
Ja, den var vanlig en bra bit in på 1950-talet faktiskt innan batteridrivna 45-varvsspelare dök upp och 78-varvarna förpassades till garderoben.
Varumärken blir begrepp
Det är med ordet grammofon som med ordet biograf.
Bägge har blivit svenska begrepp men var från början varumärken.
Biograph hette en av de första filmprojektorerna när man började visa film offentligt i Sverige.
Det blev ett begrepp, man gick till biografen.
Samma sak med grammofonen, Gramo-phone var ett brittiskt varumärke som blev ett samlingsnamn i Sverige.
I den amerikansk-engelska världen var phonograph det generiska namnet men firmanamnet Gramo-phone Company lever kvar i musikbranschens utmärkelse Grammy!
Grunden i all lära om varumärken är att skydda dem både mot intrång och urvattning.
Vespa lyckades inte med det sistnämnda; varumärket blev en generisk benämning, likvärdig med scooter.
Tillfälligheter födde Walkman
Sony däremot lyckades skydda varumärket Walkman genom att lägga ut begreppet Freestyle som beteckning på alla bandspelare i fickformat – ja så står det i alla fall i läroböckerna.
Men sanningen är en annan, i verkligheten var det en slump, och den var lokal för Sverige.
Många tillfälligheter omgav Walkmans födelse.
Bandspelardivisionen hotas av upplösning i en stor omorganisering inom Sony och behöver en profilprodukt.
Snabbt modifieras diktafonen Pressman och kompletteras med ett par superlätta hörlurar.
Högste chefen Akio Morita tänder på idén och föder också namnet när han testar prototypen under ett besök i New York.
– I walk on Manhattan... Walkman!
Men det går trögt att övertyga alla instanser och när bandspelaren till slut får grönt ljus hösten 1979 är namnet fortfarande omdiskuterat.
De första exemplaren skickas ut till dotterbolag och agenturer runtom i världen utan att ha ett produktnamn annat än katalogbeteckningen TPS-L2.
I Sverige har Gylling Hemelektronik agenturen och produktchefen Lennart Thulin sätter sig ned med reklambyrån Ericson & Co.
– Vi behövde ett namn och det var en kille som kallades Mackan på byrån som kläckte namnet Freestyle.
I England nöddöptes den till Stowaway, i USA till Soundabout, berättar Lennart Thulin som i dag är tillbaka i Sonys tjänst, nu som fristående pr-gubbe.
Utan en budget för marknadsföring och omgiven av skeptiska säljare måste han hitta genvägar.
Han låter elektronikjournalister prova de tio exemplar han fått in, och de blir nästan alla entusiastiska.
Åhléns tog risken
Via kompisar får han visa Walkman (som nu fått sitt namn) i en motorcykelmonter på en ungdomsmässa våren 1980 och säljaren Peter Strand lyckas sälja 24 Walkman till varuhuset Åhléns i Stockholm.
– Jag var skeptisk och jag hade faktiskt dåligt samvete när jag gick därifrån.
Jag var bara glad att det inte var någon liten radiohandlare jag lurat beställa, Åhléns har väl råd att ta smällen, tänkte jag.
Tja, resten är historia.
Sedan dess har hundratals miljoner exemplar sålts.
– Det fanns inte mycket bärbart ljud innan dess, möjligen någon batteridriven transistorradio.
Det blev omedelbart en debatt: Vill vi ha självupptagna musiklyssnare, ska var och en sluta sig inne, isolera sig från omvärlden i sina hörlurar.
Och cykelfrämjandets Gun Hägglund dömde ut Walkman som en trafikfara.
Förmodligen ledde den diskussionen till förbudet mot stereohörlurar i bilen, minns Lennart Thulin.
Nu, 25 år senare, gör Ipod och alla andra allt mindre mp3-spelare återigen oss till vandrande zombies.
Typiskt nog återuppstår namnet Walkman i Sony Ericssons mobiltelefon.
Den privata telefonen blir också den privata ljudmaskinen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar