Många stackars vinflaskor fick prompt sätta livet till för att göda den sjudande aktiviteten i reptilhjärnan som fick oss att som små femåringar kavla ut stora kartor över hela vardagsrumsgolvet och peka och gestikulera som två matthandlare på en marockansk bazaar för att ringa in de olika ”måste”-platserna att besöka.
Nästa två-tre månader spenderades med att planera resan lite lätt.
Egentligen fanns målen utstakade sedan riktade vi bara ratten och körde med hoppet om att det skulle bära snarare än brista.
Skulle detta bli ett väldigt klokt, eller ett väldigt dumdristigt beslut?
Det närmade sig avfärdsdagen med stormsteg.
På väg hem från jobbet en av de sista arbetsdagarna innan semestern puttrar Niklas ljudlöst över Frösöbron med gasen planterad i botten och det diskreta 2.5tums raka rör systemet med endast slutdämpare behagligt smattrandes i sensommarkvällen.
Lagom till avfartsvägen planteras höger fot varsamt på bromsen och sjunker till golvet.
Till golvet?
Oops, proper shite mate.
Nu kunde detta varit slutet för vår kära resa (ja kanske Niklas också, men resan kom ju först) men efter upprepade pump lyckades skutan lugna ner hastigheten och ta sig hem till parkeringsplatsen.
Felet analyserades och vi kom fram till att bromsservon som aldrig hade funkat nu hade spräckt packningarna och fyllts med bromsvätskan.
Vad göra tre dagar innan avresan?
Släng bromsservot!
Klart som Koskenkorva källsorterades bromsservot i brännbartcontainern och bromsslangarna drogs om för att passa det nya manuella upplägget.
Done-and-done!
Bilen åter funktionsduglig och allt lagat eller åtminstone löst tillfälligt.
Styrsnäckan som glappade som en maffiaangivare drogs åt och fylldes på med olja så att det värsta av glappet i ratten försvann.
Oljan kollades, bilen tankades och allt var klart.
Skuffen halvfylld med packning senare var det dags!
D-Dagen. D som i stupiD.
Dag 1: Östersund - Tierp, 50mil.
Första anhalten var Tierp där vi skulle sammanstråla med Niklas farsa och hans tant.
En liten nätt resa på ca 50 mil för att se om bilen som aldrig förr hade gått mer än 3 mil åt gången skulle hålla ihop!
CDspelaren laddades med Nationalteaterns bästa och kärran styrdes söderut.
Vi hade inte ens kommit till Sundsvall innan en gammal gubbe körde halvvägs förbi på landsvägen, körde bredvid, nickade medtyckande och drog iväg sedan.
Ja, vår resa hade börjat, Fear & Loathing i en Amazon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar