Vi fortsatte köra längs med småvägarna mot Châlons-en-Champagne och tänkte att vi följer skyltningen ”Champagne”.
Hur svårt kan det vara?
Tjena.
Ni vet hur den utvecklade civiliserade delen av världen har vägskyltar?
Ni vet även hur den utvecklade civiliserade delen av världen skriver relevant information på sina vägskyltar? Inte fransmännen inte.
Vi måste ha kört igenom tre-fyra rondeller med den enda idiotiska vägskyltningen lydande: ”<-Alla riktningar” och klyftiga ”Andra riktningar->”.
Detta för mig nya sätt att informera trafikanter höll på att ta knäcken på mig.
Efter att ha suttit i 300mil och stirrat ner i en karta och följt skyltning och tagit oss inom nu 10 mil från målet ska de jävlarna våga plocka bort ortsnamn och vägnamn från skyltarna?
Inte ens vädersträck?!?!
Ersätter sedan detta med Alla riktningar hitåt, Andra riktningar ditåt?
Jag höll på att dö, och inte blev det roligare för Niklas som skulle ha direktiv om vilken väg som var rätt. Femtioelva chansningar senare hamnade vi i en liten skitby med den magiska skylten ”Route Touristique Champagne”.
Där satt den som en spark på pungen!
Föga anade vi, glada i hågen som vi var, att vi fortfarande var många timmar ifrån vårt mål.
Vi körde runt i solen med ca 35 grader i skuggan, med svart galonklädsel, helt slut på dricksvatten, tempmätaren på väg uppåt mot kokpunkten för första gången, ingenting att äta och höll på att faktiskt börja svimma bakom ratten.
Hettan var enorm, vägarna var minimala och till hälften grus och skuggan sken med sin frånvaro likaså matställena och hotellen och hoppet och nämnde jag skugga?
Efter att ha kört fram och tillbaka många vändor genom Champagnedistriktet och blivit utskällda av gamla franska rabiata kärringar för att vi har fräckheten att våga tro att det finns hotell som har öppet nu – mitt under den franska semesterperioden, vet hut! – började vi tröttna.
Vi tog en djup diskussion efter timmar av sökande och började inse att hittar vi inget boende snart så måste vi för första gången på resan acceptera nederlag och göra det ingen svensk någonsin vill behöva göra – tälta.
Vi gjorde som alla killar gör och knep käft, talade inte mer om saken utan hoppade in i vår rödrollade Batmobile och brände på utav bara hela helvete genom Champagne så att däcken skrek – nämnde jag att Niklas inte hade haft råd med nya däck utan ryckte dubben istället helgen innan avfärd?
Det var lite tråkigt så han ryckte bara dubben som satt i ytterkant av däcken för att det inte skulle synas vid första anblick så hälften satt kvar!
Det lät något helvetiskt i varje rondell och skarp kurva!
Nämnde jag att dubbdäck är strängt förbjudet i Danmark, Tyskland, Frankrike?
Förmodligen dödsstraff i 2/3 länder.
Så plötsligt i en liten by hittade vi vad som var Frankrikes motsvarighet till Coop och sladdade in med Amazonen och kilade in i denna luftkonditionerade oas.
Där stod vi.
Två välklädda, hattbeklädda, genomsvettiga, stinkande, fullständigt utmattade killar med färsk frukt till höger, charcuteriedisken till vänster och sprithyllan rakt fram, vi var i himmelriket!
En honungsmelon, två feta tomater, två kycklingspett, två fläskfiléspett, två oxfiléspett och en flaska skumpa senare var vi tillbaka i matchen igen.
Nu kunde vi grilla mat i vår medhavda lyxgrill för 99kr på Rusta om vi behövde tälta!
Kassören på Le Coop du France förklarade att ett enda bed&breakfast fanns och det låg nästgårds.
I byn Bouzy.
Byn som vi körde förbi när vi körde in i Champagne för fyra-fem timmar sedan.
Hoppsan.
Eftersom vårt B&B inte tog emot förrän folk förrän 18:00 bestämde vi oss för att hitta en bra plats att käka på nu när vi hittat logi.
Vi tog och styrde vår NASCAR mot grusvägarna som ledde upp till utkiksplatsen allra högst upp i distriktet och smällde upp vår grill.
Att ställa upp sin Rustagrill mitt på gräset under den varmaste månaden under torkan i Frankrike kanske inte är att rekommendera men vi hade faktiskt mängder med öl att släcka eventuell eldsvåda med.
Bästa känslan var att kunna palla vindruvor direkt från några av världens finaste vinodlingar!
Kittlade dödsskönt i kistan som Baloo skulle sagt.
Efter den bästa grillstunden på evigheter kilade vi iväg vid 18tiden till vårt B&B.
Ringde på klockan, inget svar.
Väntade 20 minuter, ringde på klockan, inget svar.
Väntade lite till, inget svar.
Ringde telefonnumret (via mobil utomlands, skitbilligt) som stod på plakatet utanför porten, inget svar.
Hela jävla Frankrike är på Le Semester verkar det som.
Till slut mötte vi ett par som skulle in och som förklarade att de inte kunde släppa in oss men visst var det öppet om man bara fick tag i värdinnan.
Vi fortsatte ringa och fortsatte plinga på men inget svar.
Om och om igen.
Vid det här laget började jag bygga upp ett visst förakt mot fransmannen..
Vi satt utomhus i solens hetta helt utslagna tills klockan var närmare nio på kvällen då äntligen värdinnans något engelsktalande man dök upp och släppte in oss till ett litet B&B som var tusen gånger bättre än att tälta.
Efter det var det mest bara att kollapsa som gällde och hämta andan för morgondagens shoppingrunda!
