Veckans Retro.

Bullen var ett ungdomsprogram som sändes i SVT under perioden 25 oktober 1987-17 april 2000.
Bullen tog upp frågor som berörde ungdomar ur ett ungdomsperspektiv och diskuterade känsliga ämnen som relationer, kärlek, onani, homosexualitet och allvarligare ämnen som incest.

Historia

När Bullen startade 1987 leddes det av Martin Timell och Cissi Elwin.
Efter dem har Anders Lundin, Katti Hoflin, Rickard Olsson, Minoo Bigner, Paula McManus, Calle Marthin och Nadia El-Garda med flera lett programmet.
År 1990 mottog Bullen Aftonbladets TV-pris i kategorin bästa program.
År 1996 tilldelades det RFSU-priset.
År 1999 blev programmet anmält till justitiekanslern på grund av att programmet gav ingående råd om onani och onanitekniker till ungdomar.
År 2000 lades programmet ned trots protester.
Det var tätt mellan programledarbytena och redaktionen hade svårt att hålla uppe samma kvalitet.
Det sista avsnittet av Bullen, Bullen: Grand Final sändes 17 april 2000.
I studion medverkare alla gamla programledare, samt Robyn som berättade om att hon vuxit upp med Bullen.
Bullen ersattes under år 2000 av en mängd olika kortare ungdomsprogram, däribland Vera.

Återkommande inslag

Det klassiska inslaget i programmet Bullen var brevfilmen – en par minuter lång film, som dramatiserade ett brev som Bullenredaktionen mottagit.
Efter filmen fick en panel bestående av ungdomar argumentera för hur brevskrivaren bäst skulle lösa sitt problem. Brevfilmerna föregicks alltid av frasen "Som vanligt är det inte personen i filmen som har skrivit brevet".
Många amatörskådespelare debuterade i brevfilmerna.
Ett annat inslag i Bullen var serien Klassliv, som var en miniserie inuti programmet.
I varje program visades ett avsnitt av serien.
Den handlade om en grupp niondeklassare och deras liv på en vanlig svensk skola.
Skådespelare och artister som Kim Sulocki, Frida Hallgren och Clarissa Krabbe sågs här för första gången av en större publik.

Fredag.

Mitt jobb idag bestod av att kl 7 köra ifrån jobbet i firmans Renault Megane,en bil med nyckelkort & alkolås, & köra till Trollhättan för att hämta upp nån chef, & köra tillbaka.
Sen gjorde jag inget alls,satt på en stol hela dagen,tills efter lunch så skulle jag köra tillbaka denne chefen..
Resten av dagen bestod av ingenting det heller..


Kul inslag om bilstereo )
http://svtplay.se/v/2570921/kan_ha_basta_bilstereon

Reklam

"Banana Banana Banana Banana"...

Måndag.

Började kl 9 idag,men containern hade inte kommit,så jag & en till åkte till tippen med ett lastbilsflak med papp & så,sen kom containern kl 11.
Det tog 2½ timme att tömma,& kategorisera olika modeller & storlekar på kartonger.
Men eftersom man bara skulle jobba få timmar på morgonen så hade jag inte med nån mat,så jag var ashungrig när jag slutade halv 2 idag..
Hela dan utan mat..(

Söndag.

Har man tråkigt så har man..

Lördag.

Började som vanligt,med en tur till Torp & handla.
Sen hem & äta & vila lite,sen på eftermiddagen till Ödeborg för att gå tomtestigen,typ tipspromenad med massa skumma tomtar överallt )
Sen åkte vi hem till en arbetskompis,dom som bodde här i huset innan,& hade trevligt i flera timmar,lillan käkade på en plastdinosaurie i flera timmar,& fick låna hem den med )
Alla stensov här sen när vi kom hem )

På måndag ska jag börja kl 9 på ett annat ställe tillfälligt,jag & några till ska tömma en 20 tons container med mattor,sen får vi sluta när vi är färdiga ) soft.

Veckans Retro.

Smurfarna


Smurfarna
Smurferna (fransk originaltitel: Les Schtroumpfs), senare kallade Smurfarna i vissa utgåvor, är en belgisk tecknad serie, och tillika namnet på de små ("tre äpplen höga") blå varelser som är seriens huvudfigurer.
Smurfarna skapades i slutet av 1950-talet av den belgiske serieskaparen Pierre "Peyo" Culliford, för äventyrsserien Johan & Pellevin, och 1959 hade de premiär som egen serie i samma tidning.
Efter Peyos död har framför allt Peyos son Thierry Culliford skrivit manus till serien.
Serien har även adapterats till ett par animerade långfilmer och 1981-1990 producerades Hanna-Barberas tv-serie Smurfarna, baserad på Peyos serie.

Ordet smurf

Ordet schtroumpf är påhittat enligt Peyo.
Han kom på ordet en gång då han åt lunch med en vän och bad honom att skicka saltet, men inte kom på vad salt hette utan använde ett nonsensord i stället ("passe-moi le schtroumpf").
Detta ord skulle senare översättas till över 30 olika språk.
På svenska blev ordet schtroumpf till stromf, vilket senare ändrades till smurf.
Det är ett lån från nederländska, det första språk som serien översattes till.

Smurfer eller Smurfar?

Plural av ordet smurf angavs på svenska ursprungligen som "smurfer" men kom under 1990-talet (under inflytande från TV-serier och spridningen av plastfigurer) att i stor utsträckning ersättas av "smurfar".
Det officiella svenska namnet på serien har varit "Smurferna" från starten, oavsett om det har varit Semic, Carlsen Comics, Skandinavisk Press eller Atlantic som har publicerat avsnitten.
Dock har böjningen "Smurfarna" med "a" varit spridd i folkmun och även använts för lansering av filmer och merchandise.
Till slut följde även den tecknade serien efter.
Sedan 1999 har de svenska utgåvorna av serien (fyra album och tre nummer av en serietidning från Egmont Serieförlaget) använt titeln "Smurfarna".
Bytet av officiell pluralform tilltalar inte alla, det har till och med kallats "vulgärt".

Bakgrund till handlingen

Smurfarna handlar om etthundra små blå tomteliknande varelser, de flesta identiskt lika och endast "tre äpplen höga".
De lever i en by i det fjärran Glömda Landet och har ett säreget språk som påminner om vårt eget, men där substantiv, verb och adjektiv ersätts med ord som "smurf", "smurfa" och "smurfig" enligt en avancerad grammatik som endast smurfarna själva förstår.
I de svenska serieöversättningarna får ordet smurf ofta omväxlande ändelser i stil med -er, -ar, -et, -en etc, motsvarande faktiska ordslut i de ord i svenska språket som smurf vid varje enskilt tillfälle motsvarar.
Sammansatta ord ersätts endast delvis av "smurf".
Var och en av smurfarna har ett eget hus.
Den smurfska arkitekturen hämtar uppenbarligen inspiration från svampars form och utseende.
De älskar hallonsaft och sarsaparill, och deras arbete består främst i att bygga på en bro över den stora smurf-floden som aldrig blir klar.
Den enda människan som bor i det Glömda Landet är alkemisten Gargamel.
Denne och hans katt Azrael är smurfarnas värsta antagonister.


Belgien

1954 hade Peyo börjat producera serien "Johan & Pirlouit" ("Johan och Pellevin" på svenska) för serietidningen Le Journal de Spirou.
Serien, som utspelade sig i det medeltida Europa, innehöll såväl resor till fjärran platser som inslag av fantasy.
Den 23 oktober 1958 började "Johan och Pellevin"-avsnittet La flûte à six schtroumpfs ("Den förtrollade flöjten" på svenska) publiceras.
Handlingen kretsade kring titelfigurernas jakt på en en magisk flöjt, under vilken de träffade på de små varelser som kallades schtroumpfs (smurfar).
De små figurerna blev omedelbart populära och redan det påföljande året hade det första avsnittet av deras egna serie premiär i Le Journal de Spirou.
1963 samlades de första avsnitten av smurfernas egen serie i ett album och därmed var albumutgivningen av serien igång.
Under hela Peyos levnad fortsatte dock serien att först publiceras i Le Journal de Spirou för att sedan samlas i album.
Då många av smurfserierna var relativt korta, samlades vanligen flera serier i varje album.
Vid sidan av de längre serierna publicerades även flera ensides skämtserier med smurferna i Le Journal de Spirou.
Efter Peyos död upphörde serien i Le Journal de Spirou, men andra serieskapare har fortsatt att producera nya avsnitt, såväl längre albumserier, som kortare episoder som publicerades i tidningar och specialutgåvor.

Sverige

Seriealbumen med smurferna har givits ut i två omgångar på svenska.
1972-1973 publicerade Semic Press fyra "Smurfalbum", varefter Coeckelberghs tog över utgivningen, och påbörjade ny numrering under titeln "Smurfernas äventyr" 1975.
Det påföljande året köptes Coeckelberghs upp av Carlsen/if (sedermera Carlsen Comics) som fortsatte Coeckelberghs utgivning och numrering.
De album som publicerades av Semic utkom sedermera även i Carlsens utgivning, med nya titlar och nya översättningar.
Av de album Peyo skapade har samtliga utom det sista blivit översatta till svenska.
Den svenska numreringen följer dock inte originalnumreringen.
Utöver albumpubliceringen figurerade Smurferna som biserie i serietidningen Fix & Foxi, under åren 1979-1981.
Två serietidningar med smurferna har getts ut; 1992-1993 gav Atlantic Förlag ut tidningen Smurferna, som totalt kom att omfatta fjorton nummer, och 2002-2003 utgav Egmont Serieförlaget tidningen Smurfarna.
Dessa publikationer innehåller huvudsakligen material från tiden efter Peyos bortgång.
Utöver detta har en handfull sentida album med Smurferna publicerats; 1999 gav Atlantic ut "Smurfarna - Smurfig jul" och 2002-2003 gav Egmont Serieförlaget ut tre obetitlade album.
Samtliga dessa publikationer blandar nyare material med repriser av kortare avsnitt som tidigare publicerades i Carlsen Comics albumserie.