50 år sedan högertrafikomläggningen. För somliga känns det som, kanske inte som igår, men som inte allt för länge sedan.
För de som inte var födda 1967 måste det naturligtvis upplevas som stenåldern.
Själv hade jag redan kört bil i vänstertrafik sedan januari 1966 så visst var det en omställning.
I många år efteråt dök då och då den obehagliga känslan av att vara på fel sida upp.
Det fanns t.o.m. forskare som hade räknat ut att så och så många år skulle vi som inte bara kört bil utan även gått och cyklat i vänstertrafik få räkna med att våra hjärnor innehöll rester av vänstertrafikbeteende.
Att gå från vänster- till högertrafik har en lång historia bakom sig.
Mellan 1939 och 1953 väcktes sex förslag i Sveriges Riksdag om att gå till höger.
1955 genomfördes en folkomröstning som gav klara besked – inte mindre än 82,9 % av de röstande valde nejsedeln.
Men tanken övergavs inte; 1961 räknade man på vad det skulle kosta att gå över till högertrafik.
Notan slutade på 340 miljoner eller 3,61 miljarder i 2010 års penningvärde.
Trots ett rungande nej i folkomröstningen åtta år tidigare beslöt Sveriges Riksdag 1963 att fyra år senare gå över till högertrafik.
Som försvar för att man inte höll fast vid resultatet i folkomröstningen påpekades att den bara varit rådgivande och att röstdeltagandet varit avsevärt lägre än i de ordinarie riksdagsvalen.
Vänsterstyrda bilat har aldrig varit vanliga i Sverige vilket är lite märkligt.
I Storbritannien, som envist håller fast vid vänstertrafik, har deras bilar alltid varit vänsterstyrda vilket från trafiksäkerhetssynpunkt är det enda riktiga.
När vi i Sverige under vänstertrafikens dagar skulle göra en omkörning fick vi gå ut långt i vägbanan för att få god sikt.
Själv har jag inget minne av att det upplevdes som en nackdel, det var nog först efter högertrafikens införande som vi insåg hur fel det hade varit att köra vänsterstyrt i vänstertrafik.
Den 3 september 1967 var också en söndag.
Jag hade planerat att ge mig in till sta´n – Vänersborg – för att i lugn och ro på söndag kväll övningsköra på de smala gatorna.
Men av någon anledning kom annat emellan och det blev ingen ordnad övningskörning.
Dagen efter var det bara att köra som vanligt, dock på höger sida, och det var ju inte så mycket svårare än vad det hade varit i vänstertrafik.
Jag insåg att övningskörning var lite överdrivet men ändå kändes det som att jag hade missat något den där söndagskvällen.
Som bilägare hade jag fått vara med och betala för trafikomläggningen genom den s.k. trafikomläggningsavgiften; vill minnas att den var på 35 kronor vilket var samma belopp som en besiktning kostade på den tiden.
Var och en förstod ju att det kostade att byta från vänster till höger.
Exempelvis måste många bussar byggas om eller skrotas om de var för gamla medan nyare bussar från början byggts för att tämligen enkelt kunna ställas om för högertrafik.
En hel del trafikapparater som refuger, markeringar och skyltar ar ju inte heller gratis att bygga om eller ersätta och för att administrera omläggningen hade en ny myndighet, Högertrafikkommissionen, bildats.
Som vi alla vet är det omöjligt för statsmakterna att sluta med en avgift som blivit till en högmjölkande kassako så när omläggningen var genomförd döptes avgiften om till något annat, vad minns jag dock inte.
1968 gick delar av Högertrafikkommissionen tillsammans med Kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens trafikbyrå upp i den nybildade myndigheten Trafiksäkerhetsverket, TSV. Plötsligt slår det mig att kanske döptes trafikomläggningsavgiften om till trafiksäkerhetsavgift.
Varför inte?
Den del av Trafiksäkerhetsverket som fordonsägarna hade mest kontakt med var registeravdelningen, TSV-RA, som framför allt skötte om bil- och körkortsregistret.
