Nu får man väl ha lite ny musik när solen (ibland) tittar fram :)
2016
FILE SiZE..[ 104MB
RELDATE....[ 2016-02-01
PLAYTiME...[ 1h.15m.49s
FILTERS....[ Volume adjustment
[TRACKLiST]
Nr. TRACK
01 Bryce feat. Nitro - Weekend
02 Armin Van Buuren - Together
03 Broken Bells - The Ghost Inside
04 Aronchupa - Im An Albatraoz
05 Skrillex - Bring Out the Devil
06 Gigi D'Agostino - Ripassa
07 Tisto - split
08 Nordfolk Project - I Hear Voices
09 Armin Van Buuren And Mark Sixma - Panta Rhei
10 Rico Bernasconi And Solion - The Journey
11 Talla 2xlc - The Spring Is My Love
12 David Guetta - Dangerous
13 Marc Kiss - Kiss Goodbye
14 Mr.Suspect - Archetype
15 Freischwimmer - California Dreamin
16 Sander Van Doorn Martin Garrix Dvbbs - Gold Skies
17 Sick Cycle - Body Bag
18 Klopfgeister - Laser Achim Strikes Back
Peters liv & leverne,igen
måndag 1 februari 2016
söndag 31 januari 2016
lördag 30 januari 2016
Veckans retro
Amerikansk dollar (engelska: United States dollar, förkortning: US-dollar), ofta endast dollar, alternativt USA-dollar, är den officiella valutan i USA.
Den ges ut av USA:s centralbank – Federal Reserve (FRB) – och är även officiell valuta i Ecuador, El Salvador, Östtimor med flera länder (se valutaunion).
Amerikansk dollar används också ofta som reservvaluta utanför USA.
Den vanligaste symbolen för USA-dollar är dollartecknet ($).
ISO 4217-koden för USA-dollar är USD.
1 USA-dollar = 100 cent.
USA-dollarn är världens största valuta med cirka 550 miljoner människor som använder valutan dagligen.
Historia
Efter att representanter för tretton amerikanska kolonier (senare stater) i Philadelphia den 4 juli 1776 skrivit under USA:s självständighetsförklaring och i och med detta utropat den nya staten USA så behövdes det ett eget penningsystem och ett myntverk.
Den nyvalde presidenten George Washington bad sin utrikesminister Thomas Jefferson att ta tag i saken.
Jefferson tog kontakt med smeden John Harper som den 13 juli 1792 levererade de första 1500 half dimes, eller disme som de också kallades, i silver.
Dollartecknet $
Vissa forskare hävdar att dollartecknet $, som är den vanligaste symbolen för USA-dollarn, härstammar ifrån de spanska silvermynt i valören 8 reales som var vanliga i Nordamerika innan Förenta staterna bildades.
På dessa mynt skrevs siffran åtta som bokstaven S med ett eller två lodräta streck, vilket lär komma från det spanska statsvapnet, som de två Herkulesstoderna och mottot Non plus ultra skrivet i formen av ett S.
Andra hävdar att dollartecknet är en förenklad version av initialerna US - United States - skrivna ovanpå varandra.
Detta är dock föga troligt då dollartecknet användes av spanjorerna innan USA existerade.
Namn
Ordet dollar härstammar från det tyska ordet thaler och motsvaras av det svenska ordet daler.
I början av 1500-talet hittade man stora mängder silver i Joachimsthal i Böhmen.
Av detta silver producerade man mängder av silvermynt som gick under namnet Joachimsthaler, vilket senare förkortades till thaler.
I USA har mynten namn.
För 1 ¢ och 5 ¢ är namnen inofficiella, dessa mynt är i stället märkta one cent och five cents istället för penny respektive nickel.
För de högre valörerna är namnen officiella; exempelvis är 10¢-myntet märkt one dime.
Ordet penny (plural: pennies, inte pence) är specifikt för 1¢-mynten, så att säga "25 pennies" betyder 25 encentare, inte vilka 25 cent som helst.
Värde
Efter att den svenska kronan etablerades på valutamarknaden i slutet av 1800-talet (då den ersatte riksdalern) har en dollar aldrig varit värd mindre än 3,60 kronor, ett värde den nådde under tiden strax efter andra världskriget då den svenska valutan revalverades.
Dessförinnan hade den stadigt stått i en kurs mellan 4,20 och 4,50 SEK för en dollar.
När den svenska ekonomin efter haussen som följde andra världskriget kraschade på 1970-talet så ökade värdet på dollarn stegvis, bland annat på grund av de devalveringar som gjordes på kronan.
I början av 2000-talet var dollarn värd strax över 11 SEK, men efter 11 september och de finansiella oroshärdar som varit under senaste decenniet har värdet legat mellan 6 och 7 SEK per dollar.
Sedan maj 2015 ligger dollarn mellan 8 och 9 SEK.
Den ges ut av USA:s centralbank – Federal Reserve (FRB) – och är även officiell valuta i Ecuador, El Salvador, Östtimor med flera länder (se valutaunion).
Amerikansk dollar används också ofta som reservvaluta utanför USA.
Den vanligaste symbolen för USA-dollar är dollartecknet ($).
ISO 4217-koden för USA-dollar är USD.
1 USA-dollar = 100 cent.
USA-dollarn är världens största valuta med cirka 550 miljoner människor som använder valutan dagligen.
Historia
Efter att representanter för tretton amerikanska kolonier (senare stater) i Philadelphia den 4 juli 1776 skrivit under USA:s självständighetsförklaring och i och med detta utropat den nya staten USA så behövdes det ett eget penningsystem och ett myntverk.
Den nyvalde presidenten George Washington bad sin utrikesminister Thomas Jefferson att ta tag i saken.
Jefferson tog kontakt med smeden John Harper som den 13 juli 1792 levererade de första 1500 half dimes, eller disme som de också kallades, i silver.
Dollartecknet $
Vissa forskare hävdar att dollartecknet $, som är den vanligaste symbolen för USA-dollarn, härstammar ifrån de spanska silvermynt i valören 8 reales som var vanliga i Nordamerika innan Förenta staterna bildades.
På dessa mynt skrevs siffran åtta som bokstaven S med ett eller två lodräta streck, vilket lär komma från det spanska statsvapnet, som de två Herkulesstoderna och mottot Non plus ultra skrivet i formen av ett S.
Andra hävdar att dollartecknet är en förenklad version av initialerna US - United States - skrivna ovanpå varandra.
Detta är dock föga troligt då dollartecknet användes av spanjorerna innan USA existerade.
Namn
Ordet dollar härstammar från det tyska ordet thaler och motsvaras av det svenska ordet daler.
I början av 1500-talet hittade man stora mängder silver i Joachimsthal i Böhmen.
Av detta silver producerade man mängder av silvermynt som gick under namnet Joachimsthaler, vilket senare förkortades till thaler.
I USA har mynten namn.
För 1 ¢ och 5 ¢ är namnen inofficiella, dessa mynt är i stället märkta one cent och five cents istället för penny respektive nickel.
För de högre valörerna är namnen officiella; exempelvis är 10¢-myntet märkt one dime.
Ordet penny (plural: pennies, inte pence) är specifikt för 1¢-mynten, så att säga "25 pennies" betyder 25 encentare, inte vilka 25 cent som helst.
Värde
Efter att den svenska kronan etablerades på valutamarknaden i slutet av 1800-talet (då den ersatte riksdalern) har en dollar aldrig varit värd mindre än 3,60 kronor, ett värde den nådde under tiden strax efter andra världskriget då den svenska valutan revalverades.
Dessförinnan hade den stadigt stått i en kurs mellan 4,20 och 4,50 SEK för en dollar.
När den svenska ekonomin efter haussen som följde andra världskriget kraschade på 1970-talet så ökade värdet på dollarn stegvis, bland annat på grund av de devalveringar som gjordes på kronan.
I början av 2000-talet var dollarn värd strax över 11 SEK, men efter 11 september och de finansiella oroshärdar som varit under senaste decenniet har värdet legat mellan 6 och 7 SEK per dollar.
Sedan maj 2015 ligger dollarn mellan 8 och 9 SEK.
fredag 29 januari 2016
Cd...
Här är dom 2 albumen jag nämnde sist gång.
Thunderdome Die Hard
Släpptes i December 2015
Köptes från Amazon.
4 skivor.
Kostade 218:- )
Thunderdome XV Special compilation 2008
Skickades från Nederländerna.
Dyr som stryk var den..558:- kostade den,(plus 140:- i frakt)
Nu är det bara 2st album jag saknar,håller ögonen på dom om dom kommer till salu )
torsdag 28 januari 2016
Detta är ingen jävla semester del 6
Frankrike.
Först och främst märks ingenting av landsgränserna förrän man ser en bil.
Tyska sidan: Tyska bilar i silver.
Ja Deutschland über alles ja.
Franska sidan: Felparkerade buckliga små skitbilar av uteslutande franskt märke överallt.
Som dag och natt när man körde över gränsen.
Andra stora skillnaden som vi märkte direkt var att fransmännen, likt sina mustascher, odlar sina vägar. Förmodligen börjar deras s.k. vägar som någon form av åker i tidigt stadie i livet, för att sedan trampas till en stig av något åsneliknande föremål och slutligen dundrar tung trafik fram över denna åker och kallas därefter Europaväg.
Fy för fan vilken väg”kvalitet” de har när man håller sig till landsvägarna.
Marschfart 60km/h.
Bara ett val, skruva upp volymen på Bachman-Turner-Overdriveskivan och låtsas som att du inte hör bussningarna i framvagnen.
Vi kämpade oss vidare genom de små franska byarna, strax utanför Luxembourgs landsgräns och hamnade obarmhärteligt på den franska motorvägen utanför Thionville i ett djävulskt trafikkaos som bara folk med franskt påbrå skulle kunna åstadkomma.
Lastbilar till höger, lastbilar till vänster, lastbilar som inte använde blinkers, lastbilar som helljusade oss, fartdårar framför oss, fartdårar bakom oss.
Kaos, dårskap, blod, svett och total anarki.
Stackars Bea tuggade förtvivlat på i närmare hundra kilometrar per timme och vrålade ut sitt ursinne åt mottrafikanterna för att hävda sin lilla plats där endast djungelns lag rådde.
Nämnde jag att vi inte hade något fungerande bromsljus på hela resan?
Det här är ingen jävla semester!
I en heroisk manöver tog Niklas raskt ett noga beslutat och inte en gnutta förilat beslut att gira höger, bromsa som fan, pricka avfarten och ta första, bästa väg ifrån Lucifers näste som var den franska A31 söderut.
Vi passade på att ta en väl förtjänad pisspaus bakom toaletterna på McDonken i Thionville och andas ut, dricka en skvätt vatten för att finna förståndet igen och när vi gick mot bilen igen möttes vi av två absolut totalt skittrevliga gamla fransoser.
Dessa gamla gubbar gick långsamt genom byn gestikulerandes och bråkandes för att stanna vid vår bil – C’est un Fiat! utbrast den ene högfärdigt, NoNoNo c’est un Volvo! utbrast den andre spydigt.
NoNoNoNo c’est un Fiat!! skrek den ene högre och så fortsatte de till vi avbröt de två med att fråga om första bästa (ickelivsfarliga) väg till Skumpaland.
En av de talade lite tyska så vi fick förklarat att just härifrån är det bara motorvägen som gäller men om ett par avfarter kunde vi vika av på landsbygden och fortsätta vår färd.
Vi tackade ödmjukt för hjälpen och hoppade in i Bea som likt alltid morrade igång, beredd att skicka vidare oss på nya äventyr.
Gubbarna? Ja de gick långsamt vidare som två gamla skitgubbar och gestikulerade och bråkade, precis som de förmodligen alltid hade gjort.
Från att ha varit på ganska stadig fot genom Tyskland och haft Gasthaus mest överallt att kunna bo på med utsökt mat var vi nu fångade i detta hemska ingenmansland som kallas Le France.
Jakten på en enda by som skulle kunna hysa ackommodation för oss började.
Vi zick-zackade oss genom landsbygden på den ena åkern efter den andra och fortsatte lyssna till det hemtrevliga gnekandet av hjälplösa bussningar.
Nåja så länge det låter om de så sitter de ju iaf på plats!
Efter mycket om och men kunde vi ta oss till Étain som var en liten större stad för att hitta sovplats.
Vid detta lag hade vi kört många mil på de franska åkrarna och var helt jävla slut.
Det visade sig att be om riktning för att hitta till hotell var fullständigt lönlöst när man inte förstod svaren så vi körde helt enkelt i cirklar istället tills vi mirakulöst hittade ett hotell.
Förtio mycket, mycket långa mil.
Dag 8: Étain – Champagne, 20,20 mycket , mycket långa mil.
Nu var vi bara en etapp ifrån vårt mål – en jävla etapp!?
Nu började det kännas lite i kroppen att vi nu faktiskt hade tagit oss ca 3000 km och var en hårsmån från att ha klarat av vad som kändes som det dummaste uppdraget i världshistorien.
Först och främst märks ingenting av landsgränserna förrän man ser en bil.
Tyska sidan: Tyska bilar i silver.
Ja Deutschland über alles ja.
Franska sidan: Felparkerade buckliga små skitbilar av uteslutande franskt märke överallt.
Som dag och natt när man körde över gränsen.
Andra stora skillnaden som vi märkte direkt var att fransmännen, likt sina mustascher, odlar sina vägar. Förmodligen börjar deras s.k. vägar som någon form av åker i tidigt stadie i livet, för att sedan trampas till en stig av något åsneliknande föremål och slutligen dundrar tung trafik fram över denna åker och kallas därefter Europaväg.
Fy för fan vilken väg”kvalitet” de har när man håller sig till landsvägarna.
Marschfart 60km/h.
Bara ett val, skruva upp volymen på Bachman-Turner-Overdriveskivan och låtsas som att du inte hör bussningarna i framvagnen.
Vi kämpade oss vidare genom de små franska byarna, strax utanför Luxembourgs landsgräns och hamnade obarmhärteligt på den franska motorvägen utanför Thionville i ett djävulskt trafikkaos som bara folk med franskt påbrå skulle kunna åstadkomma.
Lastbilar till höger, lastbilar till vänster, lastbilar som inte använde blinkers, lastbilar som helljusade oss, fartdårar framför oss, fartdårar bakom oss.
Kaos, dårskap, blod, svett och total anarki.
Stackars Bea tuggade förtvivlat på i närmare hundra kilometrar per timme och vrålade ut sitt ursinne åt mottrafikanterna för att hävda sin lilla plats där endast djungelns lag rådde.
Nämnde jag att vi inte hade något fungerande bromsljus på hela resan?
Det här är ingen jävla semester!
I en heroisk manöver tog Niklas raskt ett noga beslutat och inte en gnutta förilat beslut att gira höger, bromsa som fan, pricka avfarten och ta första, bästa väg ifrån Lucifers näste som var den franska A31 söderut.
Vi passade på att ta en väl förtjänad pisspaus bakom toaletterna på McDonken i Thionville och andas ut, dricka en skvätt vatten för att finna förståndet igen och när vi gick mot bilen igen möttes vi av två absolut totalt skittrevliga gamla fransoser.
Dessa gamla gubbar gick långsamt genom byn gestikulerandes och bråkandes för att stanna vid vår bil – C’est un Fiat! utbrast den ene högfärdigt, NoNoNo c’est un Volvo! utbrast den andre spydigt.
NoNoNoNo c’est un Fiat!! skrek den ene högre och så fortsatte de till vi avbröt de två med att fråga om första bästa (ickelivsfarliga) väg till Skumpaland.
En av de talade lite tyska så vi fick förklarat att just härifrån är det bara motorvägen som gäller men om ett par avfarter kunde vi vika av på landsbygden och fortsätta vår färd.
Vi tackade ödmjukt för hjälpen och hoppade in i Bea som likt alltid morrade igång, beredd att skicka vidare oss på nya äventyr.
Gubbarna? Ja de gick långsamt vidare som två gamla skitgubbar och gestikulerade och bråkade, precis som de förmodligen alltid hade gjort.
Från att ha varit på ganska stadig fot genom Tyskland och haft Gasthaus mest överallt att kunna bo på med utsökt mat var vi nu fångade i detta hemska ingenmansland som kallas Le France.
Jakten på en enda by som skulle kunna hysa ackommodation för oss började.
Vi zick-zackade oss genom landsbygden på den ena åkern efter den andra och fortsatte lyssna till det hemtrevliga gnekandet av hjälplösa bussningar.
Nåja så länge det låter om de så sitter de ju iaf på plats!
Efter mycket om och men kunde vi ta oss till Étain som var en liten större stad för att hitta sovplats.
Vid detta lag hade vi kört många mil på de franska åkrarna och var helt jävla slut.
Det visade sig att be om riktning för att hitta till hotell var fullständigt lönlöst när man inte förstod svaren så vi körde helt enkelt i cirklar istället tills vi mirakulöst hittade ett hotell.
Förtio mycket, mycket långa mil.
Dag 8: Étain – Champagne, 20,20 mycket , mycket långa mil.
Nu var vi bara en etapp ifrån vårt mål – en jävla etapp!?
Nu började det kännas lite i kroppen att vi nu faktiskt hade tagit oss ca 3000 km och var en hårsmån från att ha klarat av vad som kändes som det dummaste uppdraget i världshistorien.
onsdag 27 januari 2016
Ägg
Är det en hund..?
... eller en geting...
En bil..
En bil med en klämma på,man trycker ihop klämman så åker bilen iväg.
Ett gult monster.
Som är glad :)
Ett blankt ansikte..
Man kan sudda & rita själv på rutan )
tisdag 26 januari 2016
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)