Först och främst märks ingenting av landsgränserna förrän man ser en bil.
Tyska sidan: Tyska bilar i silver.
Ja Deutschland über alles ja.
Franska sidan: Felparkerade buckliga små skitbilar av uteslutande franskt märke överallt.
Som dag och natt när man körde över gränsen.
Andra stora skillnaden som vi märkte direkt var att fransmännen, likt sina mustascher, odlar sina vägar. Förmodligen börjar deras s.k. vägar som någon form av åker i tidigt stadie i livet, för att sedan trampas till en stig av något åsneliknande föremål och slutligen dundrar tung trafik fram över denna åker och kallas därefter Europaväg.
Fy för fan vilken väg”kvalitet” de har när man håller sig till landsvägarna.
Marschfart 60km/h.
Bara ett val, skruva upp volymen på Bachman-Turner-Overdriveskivan och låtsas som att du inte hör bussningarna i framvagnen.
Vi kämpade oss vidare genom de små franska byarna, strax utanför Luxembourgs landsgräns och hamnade obarmhärteligt på den franska motorvägen utanför Thionville i ett djävulskt trafikkaos som bara folk med franskt påbrå skulle kunna åstadkomma.
Lastbilar till höger, lastbilar till vänster, lastbilar som inte använde blinkers, lastbilar som helljusade oss, fartdårar framför oss, fartdårar bakom oss.
Kaos, dårskap, blod, svett och total anarki.
Stackars Bea tuggade förtvivlat på i närmare hundra kilometrar per timme och vrålade ut sitt ursinne åt mottrafikanterna för att hävda sin lilla plats där endast djungelns lag rådde.
Nämnde jag att vi inte hade något fungerande bromsljus på hela resan?
Det här är ingen jävla semester!
I en heroisk manöver tog Niklas raskt ett noga beslutat och inte en gnutta förilat beslut att gira höger, bromsa som fan, pricka avfarten och ta första, bästa väg ifrån Lucifers näste som var den franska A31 söderut.
Vi passade på att ta en väl förtjänad pisspaus bakom toaletterna på McDonken i Thionville och andas ut, dricka en skvätt vatten för att finna förståndet igen och när vi gick mot bilen igen möttes vi av två absolut totalt skittrevliga gamla fransoser.
Dessa gamla gubbar gick långsamt genom byn gestikulerandes och bråkandes för att stanna vid vår bil – C’est un Fiat! utbrast den ene högfärdigt, NoNoNo c’est un Volvo! utbrast den andre spydigt.
NoNoNoNo c’est un Fiat!! skrek den ene högre och så fortsatte de till vi avbröt de två med att fråga om första bästa (ickelivsfarliga) väg till Skumpaland.
En av de talade lite tyska så vi fick förklarat att just härifrån är det bara motorvägen som gäller men om ett par avfarter kunde vi vika av på landsbygden och fortsätta vår färd.
Vi tackade ödmjukt för hjälpen och hoppade in i Bea som likt alltid morrade igång, beredd att skicka vidare oss på nya äventyr.
Gubbarna? Ja de gick långsamt vidare som två gamla skitgubbar och gestikulerade och bråkade, precis som de förmodligen alltid hade gjort.
Från att ha varit på ganska stadig fot genom Tyskland och haft Gasthaus mest överallt att kunna bo på med utsökt mat var vi nu fångade i detta hemska ingenmansland som kallas Le France.
Jakten på en enda by som skulle kunna hysa ackommodation för oss började.
Vi zick-zackade oss genom landsbygden på den ena åkern efter den andra och fortsatte lyssna till det hemtrevliga gnekandet av hjälplösa bussningar.
Nåja så länge det låter om de så sitter de ju iaf på plats!
Efter mycket om och men kunde vi ta oss till Étain som var en liten större stad för att hitta sovplats.
Vid detta lag hade vi kört många mil på de franska åkrarna och var helt jävla slut.
Det visade sig att be om riktning för att hitta till hotell var fullständigt lönlöst när man inte förstod svaren så vi körde helt enkelt i cirklar istället tills vi mirakulöst hittade ett hotell.
Förtio mycket, mycket långa mil.
Dag 8: Étain – Champagne, 20,20 mycket , mycket långa mil.
Nu var vi bara en etapp ifrån vårt mål – en jävla etapp!?
Nu började det kännas lite i kroppen att vi nu faktiskt hade tagit oss ca 3000 km och var en hårsmån från att ha klarat av vad som kändes som det dummaste uppdraget i världshistorien.
