Stockholmssyndromet är ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer eller personer hållna mot sin vilja – fångar – utvecklar en relation till kidnapparen/kidnapparna och tar parti för förövaren mot polisen.
Detta kan vara ett uttryck för identifikation med förövaren.
Denna solidaritet kan ibland bli en riktig delaktighet, med fångar som hjälper kidnapparna att uppnå sina mål eller att rymma från polisen.
Syndromet har studerats av olika forskare inom viktimologin och man har kommit fram till att det framför allt baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit gisslan.
Ju mer energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare får man att bryta sig loss.
Syndromet är uppkallat efter det kända Norrmalmstorgsdramat efter ett rånförsök mot Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm, som ägde rum mellan 23 och 28 augusti 1973.
I det fallet fortsatte offren att försvara kidnapparna även efter att deras sex dagars fysiska kvarhållande var över.
De visade också ett tystlåtet uppträdande i de efterföljande rättsprocesserna.
Kriminologen och psykiatern Nils Bejerot, som assisterade polisen under rånet, myntade termen Norrmalmstorgssyndromet i en nyhetssändning – utomlands blev det däremot känt som Stockholmssyndromet.
Denna term har sen lånats tillbaka till svenskan och blivit i stort sett allenarådande även i Sverige.
Begreppet har sedan det myntades använts av många psykologer världen över.
