Vi körde 2 olika vägar..bara för att :)
Första vägen var att vi svängde in vid Färgelanda Golfklubb,Valbo Ryr,Munkedal,Håby,Dingle..Det var 6.81 mil.
På hemvägen tog vi Dingle,& sen motorväg & sen 172an,vilket blev 8.95 mil.
Dom som var där på kalaset var morsan & farsan,vi ) & Anne med en ny herrbekant.
Eva hade lite gamla möbler som vi ska kolla på vad vi behöver,jätte bra att folk har sånt liggandes,så slipper vi köpa :)
Imorgon blir det en resa till Uddevalla till Henke med familj,kolla på hans nya dator(avis),& tjejjerna ska säkert virka eller så :)
Peters liv & leverne,igen
lördag 30 juli 2011
Veckans Retro.
T-Ford
T-Ford, med originalbeteckning Ford Model T, är en bilmodell som tillverkades av Ford Motor Company i Detroit, Michigan, USA under åren 1908-1927.
Dess konstruktion leddes av Henry Ford, men utfördes till stora delar av Childe Harold Wills, Joseph A. Galamb och Eugene Farkas m fl.
Den första T-Forden såg dagens ljus i oktober 1908.
Modellen var den första som från och med 1914 producerades enligt löpandebandprincipen.
I och med att löpande bandet infördes lackerades bilen med en svart asfaltlack som var snabbtorkande.
Först 1924 när cellulosalacken gjorde sitt genombrott kom en grå version som följdes av andra kulörer.
Under de 19 år den tillverkades utgjorde den omkring hälften av världens bilproduktion.
Det finns troligen ingen annan bilmodell som haft så stor betydelse för bilismens spridning.
En T-Ford lämnade sammansättningsbandet var 24:e sekund, vilket medförde att priset sjönk.
År 1908 kostade bilen 950 dollar, men 1927 hade priset sjunkit till 250 dollar.
T-Forden har kallats "Bilen som satte världen på hjul".
Bilen producerades i drygt 15 miljoner exemplar mellan åren 1908-1927, vilket gör den till den näst mest producerade bilmodellen i världshistorien, slagen enbart av Volkswagen Typ 1.
När produktionen upphörde efterträddes den av Ford Model A.
Många av bilarna byggdes på 1930-talet om till drivkällor för tröskverk och sågar, andra till släpvagnar och i Sverige i några fall till så kallade EPA-traktorer.
Idag har flera av dessa bilar återuppstått efter många timmars arbete, restaurerade av entusiaster.
Konstruktion
Fordvagnens konstruktion var enkel med en plåtklädd kaross på träspant.
Klädseln var av pegamoid, en billig föregångare till dagens konstläder.
Ram och axlar kunde göras smäckra tack vare nyttjandet av kromvanadiumstål från Fords egna stålverk.
Vikten uppgick till endast c:a 545 kg.
Motorn var en 4-takts bensinmotor av sidventiltyp med en max. avgiven effekt på 20 hästkrafter (1 US hp = 745.7 W) som medgav en toppfart på ungefär 70 km/h.
Det var nog i mesta laget då fotbromsen verkade genom ett band som grep om en av de tre trummorna i planetväxellådan.
(Denna lösning användes också på Volvos första prototypserie till bilmodell ÖV 4).
T-fordsmotorn var först i världen med löstagbart topplock, något som senare blev industristandard pga enklare serviceåtkomlighet.
Bromsar saknades på framhjulen.
Väghållningen var inte heller den bästa och Fordvagnen fick snabbt smeknamnet "Fordloppa" då den, eftersom stötdämpare saknades, lätt hoppade på den tidens grusvägar.
Henry Ford som inte ville göra några kostsamma ändringar sade vid ett tillfälle: "Passagerarna är de bästa stötdämparna."
Bensinförbrukningen kunde genom ett ställbart huvudmunstycke, som reglerades från förarplatsen, hållas på cirka 0,8 liter per mil.
Tack vare det ställbara munstycket kunde bilen köras på alternativa bränslen som fotogen, etanol mm.
T-Fordens växellåda var typisk för amerikanska bilar före 1910, men blev snart unik när alla konkurrenter gick över till konventionell växellåda.
Bilen saknade växelspak och hade i stället en pedalmanövererad planetväxellåda med två hastigheter framåt samt backväxel.
Det fanns tre pedaler att trampa på. Från vänster till höger: hel- och halvfartpedal, backpedal, bromspedal. Växellådans konstruktion återfinns i dagens automatväxlade bilar.
Reglagen för hög- och lågtändning samt gaspådrag satt under ratten.
Dock var det lätt att förväxla bromspedalen med backpedalen, men det som oftast förvirrar moderna bilister är hel/halvfartspedalen.
Bilen frikopplades genom att hålla ner hel/halvfarten halvvägs, eller genom att dra till handbromsen, vilket också höll ned pedalen till frikopplat läge.
Tryckte man pedalen i botten i tron att det var en vanlig frikoppling, gick bilen igång på halvfarten.
T-Forden hade från första början en växelströmsgenerator inbyggd i svänghjulet.
År 1919 då självstarten infördes kompletterades bilen med en likströmsgenerator för laddning av batteriet.
I och med detta fick instrumentbrädan en omkopplare mellan batteri och magnettädning.
Forden startades på batteriläget och vid färd slog man över till magnetläge då tändsystemet fungerade bättre med den gamla växelströmsgeneratorn.
Tändsystemet var primitivt med en tändspole (induktionspole), per cylinder.
Den gav inte som på dagens bilar en enda gnista vid tändläget utan fungerade ungefär som en ringklocka med en skur av gnistor när kolven nådde detta.
Induktionerna krävde en ständig tillsyn för att motorn inte skulle gå ojämnt.
Många bytte därför ut tändsystemet.
Induktionerna med sitt karaktäristiska surrande ljud och växellådans tre pedaler var väl det som folk mindes mest årtiondena efter brukstiden.
I mitten av 1920-talet var T-Forden, med chassi och tändsystem som tillverkats i stort sett oförändrat sedan 1908, hopplöst föråldrad.
En lastbilsmodell vid namn Ford Model TT tillverkades också.
Egenheter
Vintertid var snökedjor obligatoriska och ibland monterades skidor på framhjulen.
Kylarglykolen hade vid denna tid inte gjort entré och man använde rödsprit eller tömde helt enkelt systemet vid frysrisk.
Vid kortare uppehåll lades en filt över den ömtåliga kylaren.
Att starta en bil som stått utomhus över natten var omständligt då motorvärmare var ovanliga.
Och även om vissa tillbehörsfirmor sålde slangvärmare var det inte alla hushåll som hade ström vid denna tid. Fordvagnen kunde från 1919 visserligen erhållas med självstart men startmotorn var svag och gjorde ingen större nytta vintertid.
Så i de allra flesta fall blev det att ta till veven.
Först skulle det göras upp eld i järnspisen för att värma de cirka 12 liter vatten som rymdes i T-Fordens kylsystem. Efter att ha stängt kylarens tappkran, som stått öppen, var det dags att fylla det varma mediet i kylaren.
Sen gällde det att dra ut chokereglaget under kylaren och grabba tag i veven.
Om det nu inte var för kallt gick motorn att veva runt.
Men veven fick inte hanteras hur som helst.
Den skulle dras uppåt med handens alla fingrar på samma sida om handtaget.
Fel teknik och baktändande motorer knäckte åtskilliga tummar och handleder.
Och sen var det slutvevat för resten av säsongen.
Det fanns inget rent friläge på växellådan - kopplingslamellerna i motorns oljebad hade en tendens att vilja driva fastän frikopplade, när oljan var kall och seg - så man kunde t o m riskera att bli påkörd av sin egen bil, om man orkade dra igång den.
Därför var en vanlig åtgärd att hissa ena bakhjulet vid kallstert på vintern - hjulet tjänstgjorde som extra svänghjul, och man slapp att kämpa mot den tröga kopplingen.
Historien om att man kunde starta bilen genom att sparka på framhjulet är alldeles sann.
Om motorn nyss var avstängd och lämnad med påslagen tändning kunde den faktiskt gå igång.
Den lätta skakningen medförde att ett glappt tändningsreglage föll ned ett hack och initierade en av induktionerna som i sin tur antände oförbrända gaser i den aktuella cylindern.
Att den var tvungen att backas upp för branta backar stämmer också.
Det berodde på att den i likhet med en del andra av den tidens bilar saknade bränslepump.
När man kom till ett motlut och det inte fanns tillräckligt med bränsle i tanken rann detta helt enkelt inte fram till förgasaren.
Det var först i samband med införandet av 1926 års modell som man flyttade bensintanken till en högre position.
Att man kunde få den i vilken färg man ville bara den var svart var sant under perioden 1914-1923.
I och med införande av den snabbtorkande cellulosalacken kunde man från och med 1924 få den i andra kulörer.
T-Ford, med originalbeteckning Ford Model T, är en bilmodell som tillverkades av Ford Motor Company i Detroit, Michigan, USA under åren 1908-1927.
Dess konstruktion leddes av Henry Ford, men utfördes till stora delar av Childe Harold Wills, Joseph A. Galamb och Eugene Farkas m fl.
Den första T-Forden såg dagens ljus i oktober 1908.
Modellen var den första som från och med 1914 producerades enligt löpandebandprincipen.
I och med att löpande bandet infördes lackerades bilen med en svart asfaltlack som var snabbtorkande.
Först 1924 när cellulosalacken gjorde sitt genombrott kom en grå version som följdes av andra kulörer.
Under de 19 år den tillverkades utgjorde den omkring hälften av världens bilproduktion.
Det finns troligen ingen annan bilmodell som haft så stor betydelse för bilismens spridning.
En T-Ford lämnade sammansättningsbandet var 24:e sekund, vilket medförde att priset sjönk.
År 1908 kostade bilen 950 dollar, men 1927 hade priset sjunkit till 250 dollar.
T-Forden har kallats "Bilen som satte världen på hjul".
Bilen producerades i drygt 15 miljoner exemplar mellan åren 1908-1927, vilket gör den till den näst mest producerade bilmodellen i världshistorien, slagen enbart av Volkswagen Typ 1.
När produktionen upphörde efterträddes den av Ford Model A.
Många av bilarna byggdes på 1930-talet om till drivkällor för tröskverk och sågar, andra till släpvagnar och i Sverige i några fall till så kallade EPA-traktorer.
Idag har flera av dessa bilar återuppstått efter många timmars arbete, restaurerade av entusiaster.
Konstruktion
Fordvagnens konstruktion var enkel med en plåtklädd kaross på träspant.
Klädseln var av pegamoid, en billig föregångare till dagens konstläder.
Ram och axlar kunde göras smäckra tack vare nyttjandet av kromvanadiumstål från Fords egna stålverk.
Vikten uppgick till endast c:a 545 kg.
Motorn var en 4-takts bensinmotor av sidventiltyp med en max. avgiven effekt på 20 hästkrafter (1 US hp = 745.7 W) som medgav en toppfart på ungefär 70 km/h.
Det var nog i mesta laget då fotbromsen verkade genom ett band som grep om en av de tre trummorna i planetväxellådan.
(Denna lösning användes också på Volvos första prototypserie till bilmodell ÖV 4).
T-fordsmotorn var först i världen med löstagbart topplock, något som senare blev industristandard pga enklare serviceåtkomlighet.
Bromsar saknades på framhjulen.
Väghållningen var inte heller den bästa och Fordvagnen fick snabbt smeknamnet "Fordloppa" då den, eftersom stötdämpare saknades, lätt hoppade på den tidens grusvägar.
Henry Ford som inte ville göra några kostsamma ändringar sade vid ett tillfälle: "Passagerarna är de bästa stötdämparna."
Bensinförbrukningen kunde genom ett ställbart huvudmunstycke, som reglerades från förarplatsen, hållas på cirka 0,8 liter per mil.
Tack vare det ställbara munstycket kunde bilen köras på alternativa bränslen som fotogen, etanol mm.
T-Fordens växellåda var typisk för amerikanska bilar före 1910, men blev snart unik när alla konkurrenter gick över till konventionell växellåda.
Bilen saknade växelspak och hade i stället en pedalmanövererad planetväxellåda med två hastigheter framåt samt backväxel.
Det fanns tre pedaler att trampa på. Från vänster till höger: hel- och halvfartpedal, backpedal, bromspedal. Växellådans konstruktion återfinns i dagens automatväxlade bilar.
Reglagen för hög- och lågtändning samt gaspådrag satt under ratten.
Dock var det lätt att förväxla bromspedalen med backpedalen, men det som oftast förvirrar moderna bilister är hel/halvfartspedalen.
Bilen frikopplades genom att hålla ner hel/halvfarten halvvägs, eller genom att dra till handbromsen, vilket också höll ned pedalen till frikopplat läge.
Tryckte man pedalen i botten i tron att det var en vanlig frikoppling, gick bilen igång på halvfarten.
T-Forden hade från första början en växelströmsgenerator inbyggd i svänghjulet.
År 1919 då självstarten infördes kompletterades bilen med en likströmsgenerator för laddning av batteriet.
I och med detta fick instrumentbrädan en omkopplare mellan batteri och magnettädning.
Forden startades på batteriläget och vid färd slog man över till magnetläge då tändsystemet fungerade bättre med den gamla växelströmsgeneratorn.
Tändsystemet var primitivt med en tändspole (induktionspole), per cylinder.
Den gav inte som på dagens bilar en enda gnista vid tändläget utan fungerade ungefär som en ringklocka med en skur av gnistor när kolven nådde detta.
Induktionerna krävde en ständig tillsyn för att motorn inte skulle gå ojämnt.
Många bytte därför ut tändsystemet.
Induktionerna med sitt karaktäristiska surrande ljud och växellådans tre pedaler var väl det som folk mindes mest årtiondena efter brukstiden.
I mitten av 1920-talet var T-Forden, med chassi och tändsystem som tillverkats i stort sett oförändrat sedan 1908, hopplöst föråldrad.
En lastbilsmodell vid namn Ford Model TT tillverkades också.
Egenheter
Vintertid var snökedjor obligatoriska och ibland monterades skidor på framhjulen.
Kylarglykolen hade vid denna tid inte gjort entré och man använde rödsprit eller tömde helt enkelt systemet vid frysrisk.
Vid kortare uppehåll lades en filt över den ömtåliga kylaren.
Att starta en bil som stått utomhus över natten var omständligt då motorvärmare var ovanliga.
Och även om vissa tillbehörsfirmor sålde slangvärmare var det inte alla hushåll som hade ström vid denna tid. Fordvagnen kunde från 1919 visserligen erhållas med självstart men startmotorn var svag och gjorde ingen större nytta vintertid.
Så i de allra flesta fall blev det att ta till veven.
Först skulle det göras upp eld i järnspisen för att värma de cirka 12 liter vatten som rymdes i T-Fordens kylsystem. Efter att ha stängt kylarens tappkran, som stått öppen, var det dags att fylla det varma mediet i kylaren.
Sen gällde det att dra ut chokereglaget under kylaren och grabba tag i veven.
Om det nu inte var för kallt gick motorn att veva runt.
Men veven fick inte hanteras hur som helst.
Den skulle dras uppåt med handens alla fingrar på samma sida om handtaget.
Fel teknik och baktändande motorer knäckte åtskilliga tummar och handleder.
Och sen var det slutvevat för resten av säsongen.
Det fanns inget rent friläge på växellådan - kopplingslamellerna i motorns oljebad hade en tendens att vilja driva fastän frikopplade, när oljan var kall och seg - så man kunde t o m riskera att bli påkörd av sin egen bil, om man orkade dra igång den.
Därför var en vanlig åtgärd att hissa ena bakhjulet vid kallstert på vintern - hjulet tjänstgjorde som extra svänghjul, och man slapp att kämpa mot den tröga kopplingen.
Historien om att man kunde starta bilen genom att sparka på framhjulet är alldeles sann.
Om motorn nyss var avstängd och lämnad med påslagen tändning kunde den faktiskt gå igång.
Den lätta skakningen medförde att ett glappt tändningsreglage föll ned ett hack och initierade en av induktionerna som i sin tur antände oförbrända gaser i den aktuella cylindern.
Att den var tvungen att backas upp för branta backar stämmer också.
Det berodde på att den i likhet med en del andra av den tidens bilar saknade bränslepump.
När man kom till ett motlut och det inte fanns tillräckligt med bränsle i tanken rann detta helt enkelt inte fram till förgasaren.
Det var först i samband med införandet av 1926 års modell som man flyttade bensintanken till en högre position.
Att man kunde få den i vilken färg man ville bara den var svart var sant under perioden 1914-1923.
I och med införande av den snabbtorkande cellulosalacken kunde man från och med 1924 få den i andra kulörer.
Ford T 1923
Från slussträffen
torsdag 28 juli 2011
Evenemang.
Först ut är:
Tisdag 2 Augusti Mellerud http://www.veteranclassic.se/tisdag.htm
Onsdag 3 Augusti Trollhättan Slussträffen
Torsdag 4 Augusti Vänersborg http://www.evenemangskalender.se/utstallning-massa/10378/entusiast-traff/
Lördag 6 Augusti Uddevalla http://www.a-bombers.com/?PageID=4
Vilka hänger med? :)
Tisdag 2 Augusti Mellerud http://www.veteranclassic.se/tisdag.htm
Onsdag 3 Augusti Trollhättan Slussträffen
Torsdag 4 Augusti Vänersborg http://www.evenemangskalender.se/utstallning-massa/10378/entusiast-traff/
Lördag 6 Augusti Uddevalla http://www.a-bombers.com/?PageID=4
Vilka hänger med? :)
onsdag 27 juli 2011
Slussträffarna
I Trollhättan.
Var massa roliga bilar man aldrig hade sett innan )
Även trevliga folk ),började snacka CIH motorer av en snubbe :)
Här kommer lite bilder:
Var massa roliga bilar man aldrig hade sett innan )
Även trevliga folk ),började snacka CIH motorer av en snubbe :)
Här kommer lite bilder:
Oliver stod vid trappen där typ alla gick,var många som tittade på han )
Klas med familj & Austinen
En Citroen DS "padda"
Cool bubbla )
Kolla tuffingarna )
Även nya bilar fanns där,En Audi R8 V10 )..mums!
En Alfa Romeo SZ (Plastkaross,byggdes mellan 89-91,i 1035 ex!,finns som cabbe med,241 ex!!)
Väldigt gammal sluss.
Mycket fint.
Tisdag
Upp tidigt,(lillan skrek vid 3-tiden) sen upp på riktigt kl 5,käka frukost,packa ner saker,för en tripp till Lysekil.
Skulle besikta Hondan där 20 över 7 på morgonen.
Den gick igenom med blankt papper :D
Sen var det picknick på en bänk vid kajen,sen vidare till Munkedal för pannkakor :)
Tankade på Statoil i Hogstorp,då såg vi en loppis skylt in på en väg,mot idrottsplatsen typ..där hittade vi lite saker,mest leksaker,som en lek-mobil över barnsäng,lite lek-klossar,& en Husqvarna Automatic symaskin, i fint skick :)
Idag har vi tvättat 2 bilar,(Hondan & Lejf) slängt iväg en död fågel som låg på altanen :/
Senare ska vi kanske till Trollhättan med Klas på Slussträffarna )
Nu kommer Hondan på annons,så tipsa släkt & bekanta :)
http://www.blocket.se/vi/35125746.htm
Skulle besikta Hondan där 20 över 7 på morgonen.
Den gick igenom med blankt papper :D
Sen var det picknick på en bänk vid kajen,sen vidare till Munkedal för pannkakor :)
Tankade på Statoil i Hogstorp,då såg vi en loppis skylt in på en väg,mot idrottsplatsen typ..där hittade vi lite saker,mest leksaker,som en lek-mobil över barnsäng,lite lek-klossar,& en Husqvarna Automatic symaskin, i fint skick :)
Idag har vi tvättat 2 bilar,(Hondan & Lejf) slängt iväg en död fågel som låg på altanen :/
Senare ska vi kanske till Trollhättan med Klas på Slussträffarna )
Nu kommer Hondan på annons,så tipsa släkt & bekanta :)
http://www.blocket.se/vi/35125746.htm
måndag 25 juli 2011
lördag 23 juli 2011
Veckans Retro.
Starke Staffan
Starke Staffan (fr. Benoît Brisefer) är en seriefigur skapad av Peyo.
Starke Staffan är en liten pojke i 8-10-årsåldern, alltid klädd i röd jacka, blå halsduk och svart basker.
Det speciella med honom är hans enorma fysiska krafter, bland annat kan han stoppa ett framrusande ånglok och sparka sönder ett helt hus.
Någon förklaring till hans krafter ges dock aldrig.
Hans akilleshäl är dock att han förlorar sina krafter om han blir förkyld.
Staffan är bosatt i en mindre stad, Gladköping.
Några föräldrar verkar han inte ha; under skolåret bor han inackorderad hos en "värdinna", men under loven besöker han sin ende släkting, en farbror - se nedan under "Den hemliga väskan".
Bland hans vänner finns taxichauffören herr Larsson och flera jämnåriga kamrater.
Staffan är, på många sätt, en mönstergosse; han lyder alla lagar och regler och är alltid artig och hjälpsam - och om han, av någon trängande anledning, måste vara olydig, så smärtar det honom djupt.
De fyra första albumen är tecknade av Peyo, övriga av François Walthéry, Albert Blesteau samt Pascal Garray.
När Peyos serie om smurfarna blev en så mycket större succé koncentrerade han sig på arbetet med den serien.
Efter Peyos död 1992 återupptogs dock serien av hans son Thierry Culliford och Pascal Garray.
De röda taxibilarna
(Första svenska upplaga 1973, andra upplaga 1977, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1985)
Gladköpings taxichaufför herr Larsson har fått problem.
Ett nytt taxibolag, AB Röda Taxin, har etablerat sig med bilar av senaste modell och radiomottagare.
När Larssons gamla veterantaxi blir sönderslagen går han upp till direktören, herr Mafiani, och klagar.
Taxibolaget är endast en front för maffian som tänker genomföra en stor kupp.
Herr Larsson och Staffan kidnappas och placeras på en båt på väg till tropikerna.
De lyckas lämna båten och hamnar på en öde ö.
Nästan öde, för där bor Robin Robinson.
Han prisar det sköna livet, "Ingen politik, inga krig, inga atombomber".
Larsson vill stanna men Staffan ror hela vägen tillbaka till Gladköping och lyckas komma tillbaka precis i tid för att stoppa maffians planer.
Tant Adolfina
(Första svenska upplaga 1973, nya upplagor 1975, 1977, 1978, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1985)
I stadsparken träffar Staffan en krutgumma, Adolfina, som leker kurragömma med Staffan.
Utanför Staffans port ramlar hon ihop helt livlös.
Han hittar ett telefonnummer som går till en uppfinnare, herr Vladlavodka.
Han har konstruerat en robot som ser ut som en riktig människa.
När han dagen efter ska laga roboten gör han en felkoppling så att roboten Adolfina blir elak.
Hon slår ned Vladlavodka, rånar en bank och drar sedan till huvudstaden och blir ledare för ett skurkgäng.
Till råga på allt har Vladlavodka gjort roboten till en exakt kopia av en verklig gammal tant.
Staffan tar sig till huvudstaden och lyckas stoppa ligans planer att råna riksbanken på alla mynt med hjälp av en jättesug.
När allt är uppklarat sker det dock ännu en förväxling mellan roboten och den verkliga tant Adolfina så att hon ändå undkommer.
Den hemliga väskan
(Första svenska upplaga 1974, andra upplaga 1977, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1987)
Staffan har fått sommarlov och ska hälsa på sin farbror Fred.
Farbror Fred jobbar som livvakt för betydelsefulla personer men när Staffan besöker honom har han semester och tänker bara ta det lugnt.
Freds chef ringer ändå upp honom och ber honom eskortera en snobbig finansminister för det lilla landet Niechtenstein.
Finansministern har hämtat ut en väska med klichéer för att de ska börja tillverka sina pengar själva.
Freds chef säger att detta är ett ofarligt jobb och tycker att Staffan kan få följa med trots att det är ett säkerhetsjobb.
Vad de inte hade räknat med är ett en grupp skurkar känner till denna värdefulla väska och tänker lägga beslag på denna.
Skurkarna är dessutom mycket uppfinningsrika och har diverse högteknologisk utrustning för att försöka genomföra sin kupp.
De försöker med gas och lite senare försöker de stoppa eskorten på en motorväg genom att med en lastbil blåsa ut rök som ska förstöra sikten för farbror Fred när han kör.
Lastbilen försöker preja men misslyckas.
Efter detta följer en jakt efter väskan.
Cirkus Bodoni
(Första svenska upplaga 1975, nya upplagor 1976 och 1980, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1988)
Starke Staffan träffar på en ung fattig flicka som jobbar på Cirkus Bodoni och fattar sympati för henne.
Det slutar med att han tar jobb på cirkusen, som atlet, och han gör succé.
Men konkurrenten, herr Trickofinis cirkus, försöker snappa åt sig Staffan, och lyckas utpressa Bodoni att låna ut Staffan.
När sedan en medhjälpare stjäl utpressningsmaterialet ser Staffan sin chans att återvända till Bodoni, om han bara kan hitta skurken innan Trickofini gör det.
Starke Staffans tolv storverk
(Första svenska upplaga 1976, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1990)
Herr Larsson, som Staffan känner sedan tidigare, möter en tidigare orkesterkollega, som berättar att det område av en emirs land som de fick som betalning vid ett tillfälle, nu har visat sig innehålla olja.
Men ägarbeviset är uppdelat på alla som var med i orkestern, och nu har någon stulit delarna från flera i bandet. Starke Staffan och Herr Larsson beger sig ut i världen för att spåra tjuvarna.
Lady Olfina
(Första svenska upplaga 1978, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1986)
Ett sammanträffande gör att batterierna i den ondskefulla roboten tant Adolfina åter sätts i, och hon flyr genast till Monte Canallio där hon tar befälet över den ena av två organiserade kriminella gäng.
När Starke Staffan och Adolfinas uppfinnare åker för att få tag på henne stoppas uppfinnaren i tullen, och Staffan blir lurad att Adolfina har förändrats, och gör goda gärningar.
Fetischen
(Första svenska upplaga 1980, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1989)
En kvinna vid namn Madame Demonia lyckas spåra upp Starke Staffan, eftersom hon behöver honom för att stjäla en fetisch.
Hans styrka gör det dock svårt, och hon behöver därför få honom förkyld, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.
Och när hon sedan lyckas har hon ju ingen nytta av honom.
Men genom en krigslist lyckas hon ändå få den rättrådige Staffan att stjäla fetischen från museet.
Snart visar det sig dock att hennes plan är att använda fetischens magiska egenskaper för att utpressa en filmstjärna, en bankir, en vapenhandlare, en minister och en juvelerare genom att ge dem en fruktansvärd hudsjukdom.
Oöversatta album
Sammanlagt sex nya album har givits ut på franska i den fortsatta serien efter 1993, som än så länge inte översatts till svenska:
Hold-up sur pellicule 1993 (här medverkar Tant Adolfina - både roboten och den riktiga...)
L'île de la désunion 1995
La route du sud 1997
Le secret d'Églantine 1999
Chocolats et coups fourrés 2002
John-John 2004 (här medverkar farbror Fred)
Starke Staffan (fr. Benoît Brisefer) är en seriefigur skapad av Peyo.
Starke Staffan är en liten pojke i 8-10-årsåldern, alltid klädd i röd jacka, blå halsduk och svart basker.
Det speciella med honom är hans enorma fysiska krafter, bland annat kan han stoppa ett framrusande ånglok och sparka sönder ett helt hus.
Någon förklaring till hans krafter ges dock aldrig.
Hans akilleshäl är dock att han förlorar sina krafter om han blir förkyld.
Staffan är bosatt i en mindre stad, Gladköping.
Några föräldrar verkar han inte ha; under skolåret bor han inackorderad hos en "värdinna", men under loven besöker han sin ende släkting, en farbror - se nedan under "Den hemliga väskan".
Bland hans vänner finns taxichauffören herr Larsson och flera jämnåriga kamrater.
Staffan är, på många sätt, en mönstergosse; han lyder alla lagar och regler och är alltid artig och hjälpsam - och om han, av någon trängande anledning, måste vara olydig, så smärtar det honom djupt.
De fyra första albumen är tecknade av Peyo, övriga av François Walthéry, Albert Blesteau samt Pascal Garray.
När Peyos serie om smurfarna blev en så mycket större succé koncentrerade han sig på arbetet med den serien.
Efter Peyos död 1992 återupptogs dock serien av hans son Thierry Culliford och Pascal Garray.
De röda taxibilarna
(Första svenska upplaga 1973, andra upplaga 1977, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1985)
Gladköpings taxichaufför herr Larsson har fått problem.
Ett nytt taxibolag, AB Röda Taxin, har etablerat sig med bilar av senaste modell och radiomottagare.
När Larssons gamla veterantaxi blir sönderslagen går han upp till direktören, herr Mafiani, och klagar.
Taxibolaget är endast en front för maffian som tänker genomföra en stor kupp.
Herr Larsson och Staffan kidnappas och placeras på en båt på väg till tropikerna.
De lyckas lämna båten och hamnar på en öde ö.
Nästan öde, för där bor Robin Robinson.
Han prisar det sköna livet, "Ingen politik, inga krig, inga atombomber".
Larsson vill stanna men Staffan ror hela vägen tillbaka till Gladköping och lyckas komma tillbaka precis i tid för att stoppa maffians planer.
Tant Adolfina
(Första svenska upplaga 1973, nya upplagor 1975, 1977, 1978, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1985)
I stadsparken träffar Staffan en krutgumma, Adolfina, som leker kurragömma med Staffan.
Utanför Staffans port ramlar hon ihop helt livlös.
Han hittar ett telefonnummer som går till en uppfinnare, herr Vladlavodka.
Han har konstruerat en robot som ser ut som en riktig människa.
När han dagen efter ska laga roboten gör han en felkoppling så att roboten Adolfina blir elak.
Hon slår ned Vladlavodka, rånar en bank och drar sedan till huvudstaden och blir ledare för ett skurkgäng.
Till råga på allt har Vladlavodka gjort roboten till en exakt kopia av en verklig gammal tant.
Staffan tar sig till huvudstaden och lyckas stoppa ligans planer att råna riksbanken på alla mynt med hjälp av en jättesug.
När allt är uppklarat sker det dock ännu en förväxling mellan roboten och den verkliga tant Adolfina så att hon ändå undkommer.
Den hemliga väskan
(Första svenska upplaga 1974, andra upplaga 1977, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1987)
Staffan har fått sommarlov och ska hälsa på sin farbror Fred.
Farbror Fred jobbar som livvakt för betydelsefulla personer men när Staffan besöker honom har han semester och tänker bara ta det lugnt.
Freds chef ringer ändå upp honom och ber honom eskortera en snobbig finansminister för det lilla landet Niechtenstein.
Finansministern har hämtat ut en väska med klichéer för att de ska börja tillverka sina pengar själva.
Freds chef säger att detta är ett ofarligt jobb och tycker att Staffan kan få följa med trots att det är ett säkerhetsjobb.
Vad de inte hade räknat med är ett en grupp skurkar känner till denna värdefulla väska och tänker lägga beslag på denna.
Skurkarna är dessutom mycket uppfinningsrika och har diverse högteknologisk utrustning för att försöka genomföra sin kupp.
De försöker med gas och lite senare försöker de stoppa eskorten på en motorväg genom att med en lastbil blåsa ut rök som ska förstöra sikten för farbror Fred när han kör.
Lastbilen försöker preja men misslyckas.
Efter detta följer en jakt efter väskan.
Cirkus Bodoni
(Första svenska upplaga 1975, nya upplagor 1976 och 1980, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1988)
Starke Staffan träffar på en ung fattig flicka som jobbar på Cirkus Bodoni och fattar sympati för henne.
Det slutar med att han tar jobb på cirkusen, som atlet, och han gör succé.
Men konkurrenten, herr Trickofinis cirkus, försöker snappa åt sig Staffan, och lyckas utpressa Bodoni att låna ut Staffan.
När sedan en medhjälpare stjäl utpressningsmaterialet ser Staffan sin chans att återvända till Bodoni, om han bara kan hitta skurken innan Trickofini gör det.
Starke Staffans tolv storverk
(Första svenska upplaga 1976, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1990)
Herr Larsson, som Staffan känner sedan tidigare, möter en tidigare orkesterkollega, som berättar att det område av en emirs land som de fick som betalning vid ett tillfälle, nu har visat sig innehålla olja.
Men ägarbeviset är uppdelat på alla som var med i orkestern, och nu har någon stulit delarna från flera i bandet. Starke Staffan och Herr Larsson beger sig ut i världen för att spåra tjuvarna.
Lady Olfina
(Första svenska upplaga 1978, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1986)
Ett sammanträffande gör att batterierna i den ondskefulla roboten tant Adolfina åter sätts i, och hon flyr genast till Monte Canallio där hon tar befälet över den ena av två organiserade kriminella gäng.
När Starke Staffan och Adolfinas uppfinnare åker för att få tag på henne stoppas uppfinnaren i tullen, och Staffan blir lurad att Adolfina har förändrats, och gör goda gärningar.
Fetischen
(Första svenska upplaga 1980, nyutgåva som del av Tintins äventyrsklubb 1989)
En kvinna vid namn Madame Demonia lyckas spåra upp Starke Staffan, eftersom hon behöver honom för att stjäla en fetisch.
Hans styrka gör det dock svårt, och hon behöver därför få honom förkyld, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.
Och när hon sedan lyckas har hon ju ingen nytta av honom.
Men genom en krigslist lyckas hon ändå få den rättrådige Staffan att stjäla fetischen från museet.
Snart visar det sig dock att hennes plan är att använda fetischens magiska egenskaper för att utpressa en filmstjärna, en bankir, en vapenhandlare, en minister och en juvelerare genom att ge dem en fruktansvärd hudsjukdom.
Oöversatta album
Sammanlagt sex nya album har givits ut på franska i den fortsatta serien efter 1993, som än så länge inte översatts till svenska:
Hold-up sur pellicule 1993 (här medverkar Tant Adolfina - både roboten och den riktiga...)
L'île de la désunion 1995
La route du sud 1997
Le secret d'Églantine 1999
Chocolats et coups fourrés 2002
John-John 2004 (här medverkar farbror Fred)
(Bilden tagen på BVC i Färgelanda,att dom hade en sån klenod liggandes i väntrummet :O.)
Maxi
..på Torp hade en konstig skylt på sin tvål..tycker iaf jag..
Varför "" tecken runt funkar...funkar den bara ibland eller vad..& varför i salt & kallt vatten...är all annan tvål bara för sött & varmt vatten?..it dosent make any sense.
Varför "" tecken runt funkar...funkar den bara ibland eller vad..& varför i salt & kallt vatten...är all annan tvål bara för sött & varmt vatten?..it dosent make any sense.
fredag 22 juli 2011
Fotosession
Lillan låg på mage på golvet,försökte kräla typ )
"Titta va duktig jag är"
"Äh,hålla balansen var juh lätt,& roligt "
"Verkar va mer kul där borta"
En totempåle..ifall indianer skulle komma )
Grönis får va med )
Grönis i babygymmet )
Knasigt..
Vad blir:
plus
plus
=?
Jo,Lårbenshals är, i människans skelett, det benutskott som i lårbenet förbinder lårbensskaftet och lårbenshuvudet.
Lårbenshalsen har stor betydelse för huvudets funktion vid rörelser i höftleden.
hihi
vad blir detta då?
plus
=?
jo,dörrsider så klart :)
torsdag 21 juli 2011
Bilutställning i Färgelanda
Nån hade glömt kvar nycklarna i bagaget,snäll som jag är så sa jag till en funktionär som skulle leta upp ägarna )
Rallybrudarna.typ )
Tittutt )
Cool Bmw )
Oliver glänste,som vanligt )
Klas med familj ställde ut Austinen.
"Oj oj så många fina brum brum bilar!"
Den var billig,jag tar två! :)
Stylish :)
tisdag 19 juli 2011
Lite bilder.
"Jäklars vad farsan sjunger dåligt!"
eller "Nu är jag redo för bilträffar!"
Den postbilen hade inte rullat långt,innan jag körde den )
Bil evenemang:
Torsdag den 21e,Färgelanda bilträff på torget kl 18-21
Lördag den 30de,Folkrace på Tegen kl 10(tror jag)
Lördag den 6de Augusti,A-bombers i Uddevalla,kl vet ej,nångång på förmiddan
Torsdag den 11 Augusti,Bilträff på Uddevalla Museum tid vet ej.
Lördag den 27de Augusti,Harvens Dag,(bilträff) I Färgelanda kl 10-15
Lägenheten..
Efter att ha städat där 2 ggr så var inte Uddevalla hem nöjda,utan att dom skickade dit ett städteam,vilket inte blir billigt :(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)