Youtube Highschool (CutiePieMarzia)
Peters liv & leverne,igen
måndag 14 mars 2016
söndag 13 mars 2016
Nya leksaker
Blir en del saker man köper som stereoprylar..blir en del man säljer också..
Detta är iaf det senaste jag har köpt )
Detta är iaf det senaste jag har köpt )
Dragster Dwb 105 10" bas.
125w rms.
Sitter nu testmonterad i portad låda i Audin.
Dls Up4 4" kitt
Bara bilder på högtalarna här just nu.
Var med filter & diskanter också.
Ni lärde väl allt om dessa i förra veckans retro )
Sitter monterade i instrumentbrädan i Audin.
Fick tag i tre (3) par Esx Ve6.2w Mk2 midbasar
(såldes utan filter eller diskanter)
125wrms
Första gången jag sett skruvplintar på sånna småhögtalare,brukar bara vara på stora basar.
Kartonger har jag till dom )
Ett par sitter som ni vet i dörrarna på Fowsia.
Fick tag på två (2) par av Gas PM54
Också bara midbasar utan filter & diskanter,fast dom här säljs styckvis!
50wrms.
Snygga med fasplugg i mitten )
Mds Dynamics DC52SPRO 5.25" kitt
125wrms
Rätt maffiga & ser snygga ut )
Diskanterna kom i separat kartong, modell Mds MT-6
Massa monterings möjligheter.
80wrms
(diskanterna såldes förr löst av Mds,för 600:-)
1" silke diskant.
Ett oerhört enkelt filter för diskanterna,så dom inte ska spela bas toner,vilket skulle göra sönder dom..kommer nog att hitta nått annat delningsfilter att ha det till,som även delar av högtalaren så den inte spelar alla ljusa toner också.
SPL Dynamics Ice-150.2
2x140wrms@4ohm
2x190wrms@2ohm
1x360wrms@4ohm
Hyffsat litet & starkt slutsteg,passar till framsystem eller en enklare bas.
Bra stora anslutningar.
Ultimate Digitalis DD1-1200
1x400wrms@4ohm
1x700wrms@2ohm
1x1200wrms@1ohm
Perfekt till en effekttörstig bas eller 2 svagare basar.
lördag 12 mars 2016
Veckans retro
Kullager är ett rullningslager där själva rullkropparna utgörs av kulor (klot).
Den vanligaste typen är spårkullagret, som är avsett för måttliga belastningar i små och medelstora maskiner. Kullager har funnits sedan antiken, men det moderna kullagret utvecklades i samband med cyklismens genombrott i slutet av 1800-talet.
Historik
Kullagret i den form vi känner idag tillskrivs ofta Leonardo da Vinci, även om kullager av trä användes redan av romarna till exempelvis fundament till statyer som skulle vridas.
Lagren var i dessa fall i form av axiallager och kulorna av trä.
I sin moderna form började kullagret utvecklas starkt under andra hälften av 1800-talet.
I början användes det mest till lågt belastade lagringar som till cyklar och hästdragna vagnar.
Moderna kullager
Det moderna precisionstillverkade kullagret tål mycket höga belastningar med låga friktionsförluster jämfört med de glidlager som exempelvis användes för alla lagringar i ångmaskiner, som bygger på hydrodynamisk lagring med en bärande oljefilm som ger stora viskösa förluster och därför kräver ett kontinuerligt utbyte av smörjmedel för kylning och som också kräver betydligt större dimensioner för samma bärighet som ett kullager.
Kullagren kan vara fettsmorda och genom de låga friktionsförlusterna erfordras inget kontinuerligt utbyte av smörjmedel eller extra kylning.
Kulorna har egentligen ingen direktkontakt med metallytorna utan rullar mot en extremt tunn oljefilm som täcker upp de ojämnheter som finns i ytorna som har kontakt och slitaget blir därmed minimalt och beror främst på hur rent smörjfettet är.
I början av 1900-talet när tillverkningsprecisionen inte var så hög var man ofta tvungen att byta ut smörjfettet efter en viss driftstid på grund av de materialpartiklar som avgick från metallytorna.
Man utförde regelbundet en så kallad rundsmörjning av maskinerna som tillförde nytt fett samtidigt som det använda fettet bortfördes.
Man utvecklade också stålet i lagren för att klara högre belastningar utan att få utmattningsbrott och idag är många lager helt underhållsfria under beräknad livstid som ofta motsvarar maskinens totala ekonomiska livslängd. Det gäller exempelvis hjullager till fordon som beräknas för att hålla hela fordonets livslängd även om en viss procent av lagren på grund av tillverkningsutfallet kan behöva bytas ut någon enstaka gång.
För att kulorna (eller rullarna i ett rullager) ska hållas isär på ett jämnt avstånd från varandra ingår alltid en kulhållare som roterar med kulorna.
Tillverkare
En av de mest kända tillverkarna av kul- och rullager är svenska SKF som grundades som ett resultat av Sven Wingquists uppfinning av det flerradiga självreglerande radialkullagret.
Övriga tillverkare är exempelvis Schaeffler (FAG, INA), NSK, NTN, Timken, Bones, Seismic, Swiss och Biltin.
Betydelse
Kul- och rullagren är en av de stora uppfinningar som lade grunden till den snabba industriella utvecklingen under 1900-talet och ingår idag i snart sagt alla typer av maskiner med roterande axlar där man har krav på höga lagerbelastningar, små friktionsförluster, små inbyggnadsdimensioner och lite underhåll.
För att illustrera de extrema krav på ytfinhet som gäller vid tillverkning av moderna kullager, med avvikelser under 0.01 μm (1μm = 0,000001 meter), kan man som jämförelse använda jordklotet.
Om jordklotet (med en diameter på cirka 12756 km) motsvarar en kullagerkula med en diameter på 10 mm så motsvarar kravet på ytfinheten "0,01μm" en kulle på jordklotet med en höjd på maximalt cirka 13 m.
Den vanligaste typen är spårkullagret, som är avsett för måttliga belastningar i små och medelstora maskiner. Kullager har funnits sedan antiken, men det moderna kullagret utvecklades i samband med cyklismens genombrott i slutet av 1800-talet.
Kullagret i den form vi känner idag tillskrivs ofta Leonardo da Vinci, även om kullager av trä användes redan av romarna till exempelvis fundament till statyer som skulle vridas.
Lagren var i dessa fall i form av axiallager och kulorna av trä.
I sin moderna form började kullagret utvecklas starkt under andra hälften av 1800-talet.
I början användes det mest till lågt belastade lagringar som till cyklar och hästdragna vagnar.
Moderna kullager
Det moderna precisionstillverkade kullagret tål mycket höga belastningar med låga friktionsförluster jämfört med de glidlager som exempelvis användes för alla lagringar i ångmaskiner, som bygger på hydrodynamisk lagring med en bärande oljefilm som ger stora viskösa förluster och därför kräver ett kontinuerligt utbyte av smörjmedel för kylning och som också kräver betydligt större dimensioner för samma bärighet som ett kullager.
Kullagren kan vara fettsmorda och genom de låga friktionsförlusterna erfordras inget kontinuerligt utbyte av smörjmedel eller extra kylning.
Kulorna har egentligen ingen direktkontakt med metallytorna utan rullar mot en extremt tunn oljefilm som täcker upp de ojämnheter som finns i ytorna som har kontakt och slitaget blir därmed minimalt och beror främst på hur rent smörjfettet är.
I början av 1900-talet när tillverkningsprecisionen inte var så hög var man ofta tvungen att byta ut smörjfettet efter en viss driftstid på grund av de materialpartiklar som avgick från metallytorna.
Man utförde regelbundet en så kallad rundsmörjning av maskinerna som tillförde nytt fett samtidigt som det använda fettet bortfördes.
Man utvecklade också stålet i lagren för att klara högre belastningar utan att få utmattningsbrott och idag är många lager helt underhållsfria under beräknad livstid som ofta motsvarar maskinens totala ekonomiska livslängd. Det gäller exempelvis hjullager till fordon som beräknas för att hålla hela fordonets livslängd även om en viss procent av lagren på grund av tillverkningsutfallet kan behöva bytas ut någon enstaka gång.
För att kulorna (eller rullarna i ett rullager) ska hållas isär på ett jämnt avstånd från varandra ingår alltid en kulhållare som roterar med kulorna.
Tillverkare
En av de mest kända tillverkarna av kul- och rullager är svenska SKF som grundades som ett resultat av Sven Wingquists uppfinning av det flerradiga självreglerande radialkullagret.
Övriga tillverkare är exempelvis Schaeffler (FAG, INA), NSK, NTN, Timken, Bones, Seismic, Swiss och Biltin.
Betydelse
Kul- och rullagren är en av de stora uppfinningar som lade grunden till den snabba industriella utvecklingen under 1900-talet och ingår idag i snart sagt alla typer av maskiner med roterande axlar där man har krav på höga lagerbelastningar, små friktionsförluster, små inbyggnadsdimensioner och lite underhåll.
För att illustrera de extrema krav på ytfinhet som gäller vid tillverkning av moderna kullager, med avvikelser under 0.01 μm (1μm = 0,000001 meter), kan man som jämförelse använda jordklotet.
Om jordklotet (med en diameter på cirka 12756 km) motsvarar en kullagerkula med en diameter på 10 mm så motsvarar kravet på ytfinheten "0,01μm" en kulle på jordklotet med en höjd på maximalt cirka 13 m.
fredag 11 mars 2016
torsdag 10 mars 2016
Detta är ingen jävla semester del 9
Dag 16: Bacharach – Oberwesel, 1 mil.
Sedan Oberwesel – Bilstein, 25 mil.
Vi drog en repa till grannbyn först för att fylla det sista utrymmet vi hade i bilen med ett par flaskor vin till efter tips från några trevliga britter om att där fanns många vinhus.
Vi lyckades få med oss någon flaska brännvin också.
Eftersom den tyska bartendern hade lovat oss gratis öl om vi kom tillbaka till Bilstein efter att ha överlevt Frankrike var vi tvungna att åka till Bilstein igen.
Bilen spann som en katt efter vår justering i Bouzy, Fr. och till tonerna av Electric Light Orchestra fortsatte vi att ljudlöst dundra genom landskapet.
Ett par gamla MG’s och Jaguarer vinkade glatt till oss när vi möttes på vägen genom Rhendalen.
Allt gick så fint att vi egentligen skulle anat oråd men vi visste inte bättre.
Plötsligt när vi ska svänga av motorvägen in på den slingrande vägen som leder till Bilstein brakar det till lite och ett otäckt skorrande ljud får oss att vakna till!
Det ökar med varvtal, det rasslar mer vid ett bestämt varvtal.
Inte kopplingen, ingen skillnad vid höger eller vänstersväng.
Tur att vi har en ”laga-bil-kassa” som är oanvänd och har en extra vecka planerad för katastrofärenden.
Vi bestämmer oss för att fortsätta vår färd mot Bilstein eftersom vi inte har någon annan stans att ta vägen.
Det får bära eller brista.
Det metalliska oljudet blir värre och värre men vi kommer ändå närmare och närmare och bilen verkar gå som den ska ändå.
Vi kommer diskret inflygandes i Bilstein i den enda röda bilen här, resten är ju tyskt silvriga, dundrar in mitt på byns torg och ställer oss för att reda ut situationen.
Vi hittar felet ganska omgående.
Den 45åriga generatorbulten har skjuvats sönder och generatorn har lyckats hålla sig kvar på en minimal hårsmån och förhindrat att den och remmen och fläkten slungats runt i motorrummet och förintat bilen.
Ibland ska man ha tur.
På min enkla tyska börja jag fråga runt efter en verkstad och alla förklarar ”ja, ja werkstadt, runt hörnet och en bit till bara”.
Vi går runt hörnet och en bit till.
Stöter på en gammal tant och frågar henne också. ”Ja, ja, werkstadt, bara en bit till bara”.
Så fortsätter det i ett tag till tills vi till slut hittar verkstaden.
Det visar sig att vår bult inte är mm utan tumdimension och att verkstaden har minsann inget sådant för att(citat) ”das ist SHITE!”.
Detta påstående bestrider vi givetvis inte men faktum kvarstår att vi behöver en bult i just tumdimension oavsett hur skit det är med tum eller inte.
Vi får den närmaste mm bulten de har och påbörjar vår modifikation för att mitt på Bilsteins torg i sensommarhettan tillverka en distans som gör att vi kan använda vår något för smala bult i vårt något för stora hål.
Sagt och gjort fixade vi generatorn och provade men remmen tjöt så att folk kollade på oss.
Bara att stänga av och justera mer med lite våld.
Till den som inte vet sitter generatorn precis perfekt till för att man ständigt ska bränna sig på grenröret från handleden till armbågen.
Detta gjorde Niklas överlycklig varje gång det fräste till i huden!
Trötta och nerlortade stod vi där, två hattbeklädda, tatuerade slynglar i en gammal rock ’n roll Amazon som lagats på byns torg där den centrala busstationen var.
Vi kan inte sett kloka ut.
Rude, crude & tattooed.
En uppfräschning och kvällsmiddag senare gled vi in på byns krog och hälsade på vår vän Daniel, Mr. Bartender.
Karln trodde inte sina ögon när han såg oss och efter det blev det kalas.
Ölen flödade, groggen flödade, spriten flödade, snapsen flödade och i takt med allt blev min tyska bara mer och mer flytande tills vi fann oss sittandes vid baren diskuterandes med byns bartender, bankdirektör, borgens beskyddare, piloter och annat fint folk från sta’n.
Jag tror att vi blev världsberömda i Bilstein över en natt!
Klockan blev mer än 4 på morgonen innan vi stapplade hemåt.
Hyllade i vår prakt.
Enda kruxet var att jag hade beställt frukost till kl. 8.
Dag 17: Vaknar kl. 8.
Bakis.
Vem har hällt fotogen i min mun?
Kl. halv nio var jag på plats för att käka frukost, slängde i mig den, stapplade upp igen på rummet och somnade om till tolv-ett-snåret.
Dagen spenderades mest i slow-motion-läge och ingen av oss var särskilt mänsklig igen förrän kvällen.
På det igen.
Middag på värdshuset, öl i baren!
Vi satt och diskuterade med vänner till bartendern om allt mellan himmel och jord, speciellt med en av tyskarna vars absoluta favoritbil var just Volvo Amazon.
Kvällen avslutades med att bartendern bad oss att vänta och försvann ett tag.
Stället var packat med folk men bartendern var borta.
Efter en stund dyker han upp igen med vår present – en hel back med halvlitersöl från trakten!
Överlev Frankrike – få öl, check!
Vi traskade hemåt och började packa in biran i bilen men det fanns ingen plats.
Grillen slängdes, grillkolen slängdes, sovsäckar slängdes, tältet slängdes för här gjordes plats för öl av typen Kölsch!
Dag 18. Bilstein – Bispingen. 50 mil.
Dagen började som alltid, tanka bensin, fyll på med olja.
Vi hade fortfarande väldigt mycket olja med oss så det blev aldrig något bekymmer men Bea slukade 10W-40 i rätt så hög takt.
Det kan ha berott på att oljetråget läckte som ett såll.
Kanske.
Vår plan var att ta oss hela vägen från Bilstein till Lübeck men ett par mil från Lüneburg hände något som fick vår hemresa att spricka.
Bilen hade ju blivit lite lägre nu med två kubikmeter alkoholrelaterade drycker i den och vid en rastplats som vi skulle stanna vid, prickade vårt avgassystem en kant i asfalten.
Där sket sig den hemfärden visade det sig när vi låg under bilen.
Plötsligt kommer tysken Folke gåendes fram till oss och frågar med perfekt brittiskt uttal – ursäkta, är det något bekymmer ni har som ni inte kan laga här och nu?
I så fall har jag en gammal vän som bor ett stenkast härifrån som äger en perfekt renoverad Amazon och som har renoverat varje typ av Volvo som fanns från 1948 och framåt.
En del av dem står på museer – nämnde jag att han också talar svenska?” Vill ni att vi visar er vägen?
Det här händer bara inte tänkte jag men visst kör till!
Det visade sig att Folke och Annabelles vänner Hans och Cordula faktiskt talade svenska och dessutom ägde en Amazon från just 1968 och hjälpte oss att laga avgassystemet.
Hans, tysk som han är, tyckte inte riktigt om idén att köra genom halva Europa utan bromsljus och rekommenderade oss att fixa det ganska snart, annars gillade han bilen skarpt.
Det visade sig att Folke & Annabelle skulle på kalas och tog oss med, samtidigt som vi fick nycklarna till Hans & Cordulas hus och fick bo i gästrummet.
Gratis fest, gratis skjuts, gratis mat, gratis alkohol och gratis lagning av bilen!
Karmakontot måste ha varit fullt den dagen!
Dag 19: Bispingen, Ty – Mörrum, Sv. 60mil.
Glada i hågen efter en riktigt god kopp kaffe packade vi in vårt pick & pack i Amazonen som kickade igång lika lätt som alltid och puttrade iväg.
Denna gång satte vi inte avgassystemet i någon skarv i marken utan gled rätt in till färjeläget i Puttgarden, passade på att fylla det sista utrymmet i bilen med drycker från Tax-Free och gled genom Danmark i lugn och ro till Sverige.
Detta var bland de lugnaste bilfärderna på hela resan.
Två nöjda killar i en gammal bil som 650mil senare fortfarande gjorde väsen av sig – överallt.
Känslan av att tre veckor efter resans start åka över Öresundsbron igen och denna gång på väg hem var obeskrivbar.
Att farsan sedan tog emot oss på uppfarten med öl serverade på silverfat i trädgården gjorde inte saken sämre!
Kvällen avslutades med lite stilla flugfiske i Mörrumsån och ett par kalla i sensommarens värme.
Dagen efter (med färsk semesterlön i hand) tog Niklas det stora steget och åkte in till staden för att en gång för alla byta till nya, fina sommardäck och bilen fick sedan en riktig tvätt och polering.
Bättre sent än aldrig men det hade hon förtjänat, vår Beatrice som höll sig till strax under 0.7L/mil hela resans gång.
Det är miljöbil om något!
Bytet blev mellan 70-80 flaskor vin, brännvin, cognac, whisky och inte minst champagne som bevis på avklarad resa.
Vi började vår resa med en något framåtlutad bil med låg front.
Vi kom tillbaka med taildrag och en lowriders markfrigång men vi kom tillbaka.
Sedan Oberwesel – Bilstein, 25 mil.
Vi drog en repa till grannbyn först för att fylla det sista utrymmet vi hade i bilen med ett par flaskor vin till efter tips från några trevliga britter om att där fanns många vinhus.
Vi lyckades få med oss någon flaska brännvin också.
Eftersom den tyska bartendern hade lovat oss gratis öl om vi kom tillbaka till Bilstein efter att ha överlevt Frankrike var vi tvungna att åka till Bilstein igen.
Bilen spann som en katt efter vår justering i Bouzy, Fr. och till tonerna av Electric Light Orchestra fortsatte vi att ljudlöst dundra genom landskapet.
Ett par gamla MG’s och Jaguarer vinkade glatt till oss när vi möttes på vägen genom Rhendalen.
Allt gick så fint att vi egentligen skulle anat oråd men vi visste inte bättre.
Plötsligt när vi ska svänga av motorvägen in på den slingrande vägen som leder till Bilstein brakar det till lite och ett otäckt skorrande ljud får oss att vakna till!
Det ökar med varvtal, det rasslar mer vid ett bestämt varvtal.
Inte kopplingen, ingen skillnad vid höger eller vänstersväng.
Tur att vi har en ”laga-bil-kassa” som är oanvänd och har en extra vecka planerad för katastrofärenden.
Vi bestämmer oss för att fortsätta vår färd mot Bilstein eftersom vi inte har någon annan stans att ta vägen.
Det får bära eller brista.
Det metalliska oljudet blir värre och värre men vi kommer ändå närmare och närmare och bilen verkar gå som den ska ändå.
Vi kommer diskret inflygandes i Bilstein i den enda röda bilen här, resten är ju tyskt silvriga, dundrar in mitt på byns torg och ställer oss för att reda ut situationen.
Vi hittar felet ganska omgående.
Den 45åriga generatorbulten har skjuvats sönder och generatorn har lyckats hålla sig kvar på en minimal hårsmån och förhindrat att den och remmen och fläkten slungats runt i motorrummet och förintat bilen.
Ibland ska man ha tur.
På min enkla tyska börja jag fråga runt efter en verkstad och alla förklarar ”ja, ja werkstadt, runt hörnet och en bit till bara”.
Vi går runt hörnet och en bit till.
Stöter på en gammal tant och frågar henne också. ”Ja, ja, werkstadt, bara en bit till bara”.
Så fortsätter det i ett tag till tills vi till slut hittar verkstaden.
Det visar sig att vår bult inte är mm utan tumdimension och att verkstaden har minsann inget sådant för att(citat) ”das ist SHITE!”.
Detta påstående bestrider vi givetvis inte men faktum kvarstår att vi behöver en bult i just tumdimension oavsett hur skit det är med tum eller inte.
Vi får den närmaste mm bulten de har och påbörjar vår modifikation för att mitt på Bilsteins torg i sensommarhettan tillverka en distans som gör att vi kan använda vår något för smala bult i vårt något för stora hål.
Sagt och gjort fixade vi generatorn och provade men remmen tjöt så att folk kollade på oss.
Bara att stänga av och justera mer med lite våld.
Till den som inte vet sitter generatorn precis perfekt till för att man ständigt ska bränna sig på grenröret från handleden till armbågen.
Detta gjorde Niklas överlycklig varje gång det fräste till i huden!
Trötta och nerlortade stod vi där, två hattbeklädda, tatuerade slynglar i en gammal rock ’n roll Amazon som lagats på byns torg där den centrala busstationen var.
Vi kan inte sett kloka ut.
Rude, crude & tattooed.
En uppfräschning och kvällsmiddag senare gled vi in på byns krog och hälsade på vår vän Daniel, Mr. Bartender.
Karln trodde inte sina ögon när han såg oss och efter det blev det kalas.
Ölen flödade, groggen flödade, spriten flödade, snapsen flödade och i takt med allt blev min tyska bara mer och mer flytande tills vi fann oss sittandes vid baren diskuterandes med byns bartender, bankdirektör, borgens beskyddare, piloter och annat fint folk från sta’n.
Jag tror att vi blev världsberömda i Bilstein över en natt!
Klockan blev mer än 4 på morgonen innan vi stapplade hemåt.
Hyllade i vår prakt.
Enda kruxet var att jag hade beställt frukost till kl. 8.
Dag 17: Vaknar kl. 8.
Bakis.
Vem har hällt fotogen i min mun?
Kl. halv nio var jag på plats för att käka frukost, slängde i mig den, stapplade upp igen på rummet och somnade om till tolv-ett-snåret.
Dagen spenderades mest i slow-motion-läge och ingen av oss var särskilt mänsklig igen förrän kvällen.
På det igen.
Middag på värdshuset, öl i baren!
Vi satt och diskuterade med vänner till bartendern om allt mellan himmel och jord, speciellt med en av tyskarna vars absoluta favoritbil var just Volvo Amazon.
Kvällen avslutades med att bartendern bad oss att vänta och försvann ett tag.
Stället var packat med folk men bartendern var borta.
Efter en stund dyker han upp igen med vår present – en hel back med halvlitersöl från trakten!
Överlev Frankrike – få öl, check!
Vi traskade hemåt och började packa in biran i bilen men det fanns ingen plats.
Grillen slängdes, grillkolen slängdes, sovsäckar slängdes, tältet slängdes för här gjordes plats för öl av typen Kölsch!
Dag 18. Bilstein – Bispingen. 50 mil.
Dagen började som alltid, tanka bensin, fyll på med olja.
Vi hade fortfarande väldigt mycket olja med oss så det blev aldrig något bekymmer men Bea slukade 10W-40 i rätt så hög takt.
Det kan ha berott på att oljetråget läckte som ett såll.
Kanske.
Vår plan var att ta oss hela vägen från Bilstein till Lübeck men ett par mil från Lüneburg hände något som fick vår hemresa att spricka.
Bilen hade ju blivit lite lägre nu med två kubikmeter alkoholrelaterade drycker i den och vid en rastplats som vi skulle stanna vid, prickade vårt avgassystem en kant i asfalten.
Där sket sig den hemfärden visade det sig när vi låg under bilen.
Plötsligt kommer tysken Folke gåendes fram till oss och frågar med perfekt brittiskt uttal – ursäkta, är det något bekymmer ni har som ni inte kan laga här och nu?
I så fall har jag en gammal vän som bor ett stenkast härifrån som äger en perfekt renoverad Amazon och som har renoverat varje typ av Volvo som fanns från 1948 och framåt.
En del av dem står på museer – nämnde jag att han också talar svenska?” Vill ni att vi visar er vägen?
Det här händer bara inte tänkte jag men visst kör till!
Det visade sig att Folke och Annabelles vänner Hans och Cordula faktiskt talade svenska och dessutom ägde en Amazon från just 1968 och hjälpte oss att laga avgassystemet.
Hans, tysk som han är, tyckte inte riktigt om idén att köra genom halva Europa utan bromsljus och rekommenderade oss att fixa det ganska snart, annars gillade han bilen skarpt.
Det visade sig att Folke & Annabelle skulle på kalas och tog oss med, samtidigt som vi fick nycklarna till Hans & Cordulas hus och fick bo i gästrummet.
Gratis fest, gratis skjuts, gratis mat, gratis alkohol och gratis lagning av bilen!
Karmakontot måste ha varit fullt den dagen!
Dag 19: Bispingen, Ty – Mörrum, Sv. 60mil.
Glada i hågen efter en riktigt god kopp kaffe packade vi in vårt pick & pack i Amazonen som kickade igång lika lätt som alltid och puttrade iväg.
Denna gång satte vi inte avgassystemet i någon skarv i marken utan gled rätt in till färjeläget i Puttgarden, passade på att fylla det sista utrymmet i bilen med drycker från Tax-Free och gled genom Danmark i lugn och ro till Sverige.
Detta var bland de lugnaste bilfärderna på hela resan.
Två nöjda killar i en gammal bil som 650mil senare fortfarande gjorde väsen av sig – överallt.
Känslan av att tre veckor efter resans start åka över Öresundsbron igen och denna gång på väg hem var obeskrivbar.
Att farsan sedan tog emot oss på uppfarten med öl serverade på silverfat i trädgården gjorde inte saken sämre!
Kvällen avslutades med lite stilla flugfiske i Mörrumsån och ett par kalla i sensommarens värme.
Dagen efter (med färsk semesterlön i hand) tog Niklas det stora steget och åkte in till staden för att en gång för alla byta till nya, fina sommardäck och bilen fick sedan en riktig tvätt och polering.
Bättre sent än aldrig men det hade hon förtjänat, vår Beatrice som höll sig till strax under 0.7L/mil hela resans gång.
Det är miljöbil om något!
Bytet blev mellan 70-80 flaskor vin, brännvin, cognac, whisky och inte minst champagne som bevis på avklarad resa.
Vi började vår resa med en något framåtlutad bil med låg front.
Vi kom tillbaka med taildrag och en lowriders markfrigång men vi kom tillbaka.
onsdag 9 mars 2016
tisdag 8 mars 2016
Ägg
Lite ägg såhär på tisdagen är väl inte fel )
Snurrmojänger..
Snurrigt värre..
En monstertruck.
Vroom vroom
Två lejon.
Som brottas!!..eller kramas kanske..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)